virrhuvet

Jag har nåt som gör mig låg... jag vill inte vara låg alls men så kommer det en sån här period som jag bara måste följa. Jag känner mig uttråkad på nåt vis och det är för att jag inte känner speciellt många här i kramfors och inte har någon att leka med och inte har någon speciell sysselsättning.

Jag känner faktiskt avundsjuk på Ingemar som har så många vänner som vill leka med honom och som han kan leka med och att han har ett jobb som får honom att känna sig kreativ.

Det känns oxå som att det alltid är jag som hör av mig till andra och tränger mig på, som "lek med mig, lek med mig då!"
Jag är trött på det och vill finna vänner som vill leka med mig oxå utan påminelse. Blir så glad när Anna från Bollsta ringer och vill umgås en sväng, nästan förvånad på nåt vis. "vill du vara med mig?"

Jag försöker tänka ut en sysselsättning jag kan finna som gör att jag träffar fler människor.Men sen skulle det va kul att träffa människor som kan bli vänner oxå, så man inte bara finner en massa bekanta.
Men men det är väl så här att va både arbetslös o sjukskriven, jag blir deppad av det och känner mig som samhällets börda.

Så, nu har jag en period där livet inte känns lika spännande längre, men jag vet att jag kommer rycka upp mig snart och finna mig till ro igen.

kram och kärlek

Det var någon som undrade varför jag inte kan springa nu när jag är gravid. Jo det är för att jag har ileostomi, alltså man har i stort sett en bit av tarmen utanför buken. Den har nu prolapsat pga att det är för trångt i magen och det menar att den har lossnat lite på nåt vis och hänger ut mer. Anstränger jag mig för mycket så blir den längre och längre och vem vet kanske drar med sig hela tarmpaketet ut... Närå inte så illa kanske, men längre blir den, svullnar upp och kanske svartnar och då måste det bli operation igen. Vilket man helst vill undvika som gravid, så därför tänker jag undvika att springa tills lillknodd har pluppat ut och inte riskera dens liv.
Har redan blivit opererad för detta och tarmvred tre gånger under denna graviditet, så det får räcka helt enkelt.

Bäbys sparkar under revben ibland så man undrar om den kan kicka sönder dem... Får sitta som en mätt valross, lite bakåt lutad.
Snälla försäkringskassa tanten ringde igår å sa att jag har fått sjukskrivningen godkänd tills födsel. Har fortfarande ingen aning om hur det blir med inkomsten, men hur som haver har man ju inget val att klara sig ändå. Vad ska vi göra då?
Hemma med bäbys måste jag ju va och jag kan ju inte ändra mitt förflutna, så det är bara att njuta ändå vare sig man har mindre inkomst. Mat lär man ju iallafall inte bli utan, man kan ju käka makaroner för fem kronor åsså kanske vikten går ner om man lever lite på svältgärnsen;)
Närå jag skojar...
Det ordnar sig alltid, jag ids bara inte utsätta mig för mer oro just nu. Jag har oroat mig nog i livet och det är aldrig bra för varken kropp eller själ.
En tid med tro på trygghet sitter fint nu innan förlossning.

Som min vän Monika brukar säga när det krånglar i hennes liv: "Monkan klarar sig alltid"
Så tror jag att jag kan säga:
"Virrskallen klarar sig alltid"
Mitt liv har stått på spel en del gånger, men grejen är att jag inte är rädd för döden.
Läkarna som kommit å berättat situation och vad som måste göras när man ligger där med ex tarmvred brukar bli fundersam när jag lugnt bara håller med.
Jag känner mig så trygg med mitt liv, samtidigt som jag vet att det inte är så självklart.
Men jag tror att man kan återfödas, jag tror att man för varje liv har utveckling att gå igenom. Men att man oxå kan välja att stanna utanför livet som hjälpande änglar och de som lever missnöjt kanske inte har kommit så långt i sin utveckling. De kan fastna lite i utvecklingen. Tar man livet av sig tror jag att man får göra om liknande liv igen tills man klarar det och inser vilken utveckling det hade.

Men även om jag säger att jag inte är rädd för döden, så vill jag ju givetvis inte dö. Jag trivs så bra i detta liv och har så mycket utveckling kvar att göra och för att inte tala om de härliga människorna jag har runt mig. Men skulle min tid vara kommen så är det bara så, då är det meningen. Sorgligt skulle det vara.
Men jag skulle ha vetskap om att jag verkligen levt mitt liv nöjd vare sig det har varit både kämpigt och lyckligt.

Negativa händelser har för mig gett positiv utveckling.
Jag kan givetvis må dåligt som en zombie från och till, men må va så då, det ska vara så, för sedan kliver jag upp, ler och känner tacksamheten till livet och vad spännande det är.

Jag och Ingemar har pratat mycket om livsfrågor osv... och jag bara älskar den människan. Kunde inte träffat någon bättre. Vi kan ligga där i sängen och prata om våra funderingar, om det förflutna osv. Vi har så olika bakrunder, men för man oss samman kan man lära så mycket av varann.

Jag minns att innan jag träffade Ingemar så skrev jag ett mål i min dagbok hur jag ville att min nästa killa skulle vara... och tusan i mig så var det som  att jag beskrivit Ingemar lite. jag ville ha en kille med en bakgrund som kanske varit jobbig eller negativ men gett en positiv utveckling. En jag kunde prata om allt med, som inte behövde dricka alkohol jämt, tog hand om sig själv, inte var för pedantisk men plockade upp efter sig, en som gillar att göra saker, hitta på saker, en som inte var blyg och osäker utan social, orädd, med liknande humor, gillade att aktivera och hålla igång sig men även njuta av att ta det lugnt med en massa godis och film nån gång, gillar barn, inte är rädd för att pröva nytt, kan tänka sig rida, gilla djur, tar till vara på livet och vågar följa sitt hjärta, Gillar människor och finns där för både sig själv och andra, någon som jag attraherades av både utseende mässigt och personmässigt och hade kanon sex med....
Allt stämde ju...
Minns att jag även beskrev Daniel innan jag träffade honom, då sökte jag trygghet bland annat och mycket mer.
Jag har märkt att när jag väl satt mina mål och skrivit ner dem så har de uppfyllts på ett eller annat sätt. Kanske inte alltid helt efter önskningen, men då har det varit ännu mer passande mig.
Jag önskade mig en gul mountainbike en gång och vann den på en serie jag ritat, jag önskade mig en filmkamera så jag kunde ge den till pappa och vann en på en töntig rebus från ginza, jag önskade mig en häst och kunde tack vare mor å far få köpa en för pengar de sparat på konto för mig, jag önskade mig en varghund och fick tillgång att vara fodervärd-men märkte då att det inte var nåt för mig, jag önskade att jag hade en dator och fick en av min bror, jag önskade mig vänner som var sanna och ärliga och har i stort sett bara såna runt-iallafall de närmsta(sen har jag givetvis bekanta oxå)...

Ja det är så mycket jag har önskat och fått... helt otroligt och ibland har det varit så detaljrikt oxå...
Så tacksam till livet är jag
och jag tror att man många gånger helt enkelt missar att ens önskningar faktiskt blir uppfyllda...
Dessutom tror jag att om man tänker väldigt negativt, ser sig som ett offer och tror att man bara blir straffad hela tiden.. så uppfylls även de önskningarna
Istället för att tänka i hinderbanor, ska man tänka på målet
Men visst är det svårt
De flesta och även jag ser det negativa mer ibland, jaha det var väl typiskt att det skulle hända mig, jag visste det...

Nä jag kommer fortsätta att drömma och följa det jag tror på. Det känns som om jag har vaknat upp och jag tänker inte missa chansen till att ta till vara på mitt liv och detta innebär även att våga göra misstag. Misstag är även det utvecklande och väldigt lärorikt för att inte tala om hur roligt man klan ha åt misstag sedan.

Kram och kärlek världen!

Virrhuvet som 18 åring 1999 i Sollefteå på Källstavägen och väderflicka.
Har gått igenom gamla album lite, och fick en massa härliga minnen tillbaka. Det var så härligt att få träffa min vän Monika i Göteborg som jag varit vän med sedan 99, då vi började samtidigt arbeta på Frasses i Umeå Ersbodda.


Här är pinglorna från den tiden. Jag minns att hon var den första vännen jag hade som jag verkligen bara kunde vara totalt mig själv med på alla sätt och vis. vi hade så otroligt roligt ihop. Åkte runt i en diarre brun saab, lyssnade på Limp Bizkit och Korn och tyckte att alla typiska andra vecko revy läsandes tjejer var fåniga och blåsta. Det var jag och Monika och alla andra.

På Frasses på den tiden anställde den manlige chefen bara tjejer för att han ansåg att det drog mest kunder, jag har fortfarande inte sett en kille arbetandes på det stället. Vi hade en minimal lön på kanske max 50 kr timmen och jobbade oftast mer än 100%, men fick trots det aldrig ut mer än 7000 efter skatt i månan.
"haha tro inte att ni kommer finna något bättre arbete än detta"
Kunde chefen slänga ur sig.
Genast började vi kika efter nytt.
Men vi hade även otroligt roligt på Frasses. Oftast jobbade Monika och jag ihop på helgerna då det var öppet till 01. Då passade vi på att bjuda ungdomarna på överbliven strips, hamburgare och barnleksaker. dricka gick det nog mycket av oxå. Vi spelade Limp Bizkit i högtalarna trots att det var förbjudet, sprutade strålglans som att det var snö och drog i oss helium för att sen svara kunderna.

ursäkta men jag har tagit kort på bilderna för att snabbast kunna få med dem,haha men nu ser jag att det ligger en massa damm på dem... Ser ni hundhåret:)
Här är Monika med driven.
"Ja hej vad vill ni beställa?"
Vi minns att man inte fick anteckna beställningarna från driven och det kunde vara ca 4 bilar med olika beställningar på raken där. Frasses hade även att man kunde välja precis vad man vill e ha på burgare osv, vilket gjorde att det blev rätt tufft att minnas allt då det kanske en dag var fyra familje bilar i driven med hundra ungar och 8 nogranna vuxna. Alla barn ville oftast ha olika på sina burgare och ibland var de allergiska mot nåt så man fick inte göra fel...
Rätt duktig blev man förstås, men nog missade man ibland och det var livsviktigt då nån gluten allergiker fick fel, då fick man springa efter bilen med tungan i halsen.



Jag minns att vi även kunde ta med oss hembränt innan någon fest vi skulle på då vi arbetade och fyllde upp i drickes muggarna. Man fick nämligen dricka dricka och äta mat där.
Karin som skulle byta av oss tyckte att vi blev märkligare och märkligare innan vi slutade, men förstod inte vad som fanns i våra drickor.

Jag började även snusa vid denna tid. Jag måste oxå ha någon daglig last sa jag och nu snusade både Daniel, Monika och Mats, det lilla gänget som vi var. Så det var bara att börja och jag gillade det verkligen efter att snusfyllan gått förbi. Catch lakrits snus var det som fick ligga under läppen och tära.

Vi var ofta och red på den tiden, jag minns att det var så jag lockade med Monika in i mitt liv, för hon var oxå hästintresserad och jag hade ju min i närheten plus en kusins lilla ponny.


Så här blidde det en gång då jag övningskörde från stallet. I en tre korsning tröck jag på gasen istället för bromsen och rätt frm in i snödrivan for vi med en duns.
"Men bromsa då!!! Bromsa!!!!" Hojtade Monika.
"Men jag gör ju det!!!!!" Skrek jag tillbaka.
Sen satt vi fast där med publik av folk i den lilla byn runt om. Vi blev less på att de glodde och tog kort även på dem. Tillslut stannade ett snällt par och hjälpte oss. Monika var väl inte så glad som jag ser ut att vara här...


Här är oxå en 18 årig virrskalle med en liten Paddy för ca tio år sedan.


Jag tror jag har haft de flesta frisyrer i mitt liv. Varför jag skaffade dreads för nå år sen var därför att jag var som less på hår. Att alltid måsta stå och fixa sig varje morgon, dessutom tyckte jag det var för tunt och normalt. jag har aldrig varit mer nöjd med en frisyr som jag är nu. Slipper stå framför spegeln och kamma och bli arg. Jo, för jag kunde bli så fruktat arg på håret, såg rött då det la sig fel eller borsten fastnade, kastade borsten i tusen bitar och slet i mitt hår...
Nu har jag inga sån hår aggritioner.
Nu vaknar jag lika spretandes som jag somnar, fixar håret en gång i månaden då det växt ut med lite mer garn och färg. Jag tvättar inte dreadsen förutom den gången i månaden då jag färgar håret närmast botten, fast även då undviker jag att blöta resten.


Här är en rödhårig virrskalle i 19-20 års åldern kanske på Halloween. Vi var ofta och hälsade på mats i sollefteå och festade med resten av gänget som fanns kvar där så som Peder, lill Henke, Lars osv osv...
Det var sällan fler tjejer än vi två med. Vi två ogillade nördiga tjejfester och tjejmiddagar, det var så härligt att umgås med blandad mix istället även om det bara var vi där. Dessutom kände vi varann så väl, vi fyra Jag, Daniel, Mats och Monika. Vi gjorde allt ihop och var ihop oxå. Hade enormt kul och avslappnat tillsammans, aldrig en tråkig fest.


Monika och hennes Kärtsy som är döpt efter en jätte bra Finsk sångare i ett band som heter Waltari, som vi även lyssnade på.

När jag blev singel efter Daniel och Krister gick jag på en del tjej fester... men jag har fortfarande svårt att känna att jag platsar där. Mixade fester är bäst, det blir så mycket roligare och intressantare samtal då och för att inte tala om musiken som jag fortfarande idag gillar. Idag har jag nog inte en vän med samma musik smak, den ända jag vänder mig till med musik är Daniel och Mats. Fast de gillar ännu hårdare rock än mig, jag gillar fortfarande lite post-grunge rock så som puddle of mud, trapt, fuel, lifehouse... osv. Jag tror jag aldrig varit på en fest där min sorts musik spelats sen jag inte  är på fest med Daniel.
Ingemar gillar inte sån musik heller och nu har jag slutat tro att någon kan gilla samma musik...
Men jag har en dröm och det är en fest för mig.

När jag fyller år, då jäklar ska min musik spelas oxå!!!! Nån jäkla fetskväll kan jag väl få höra det jag vill för en gångs skull!!!
Ja just ja, jag kanske ligger på bb då... men då får jag väl spela där då!


Monika och Kärtsy idag...


Åh, min monky:)


Kärtan!

Det är härligt att tänka tillbaka för då minns man lite hur man en gång var och blir lite inspirerad på nåt vis, iallafall jag. Jag mår bra av att tänka på denna tid.


tjockisen idag, jag har bestämt att flodhästen passar bättre då jag även har ben som en sån. Mina ben sväller upp under dagen. Haha jag skulle duscha och studerade min nakna kropp och bara tänkte...
"va tusan är det som är så fint med detta?"
jag kan inte känna mig fin naken iallafall som gravis. Jag har fått åderbråck lite smått längst det vänstra benet och kliat sönder smalbenen som är full i små ärr. huden veerkar vara extra känslig när man är neonvit som jag, så såna här ärr bleknar sällan fort. Ärret på magen blir bara bredare och bredare, tarmen som hänger ut blir bara längre och längre och jag håller på att koka över av rastlöshet...

"JAG VILL SPRINGA!!! JAG VILL SNUSA!!! jAG VILL DRICKA ÖL!!!"
Men ack jag håller ut ett tag till. Visst låter det som jag har abstinens? Kanske lite, men oroa er inte jag gillar bara att säga som jag tänker utan att låssas. När jag sedan får dricka och snusa lär jag nog inte göra det ändå speciellt mycket. Jag brukar inte dricka mycket ändå nu för tiden och snusa höll jag på att sluta med innan.
Men nu i denna graviditet... mhh den som ändå fick ta en snus och dricka en iskall öl...

Jag tycker att alla himla perfekta gravida mödrar kan stoppa upp sitt fjant snack i rö... halsen...
jag är ingen dålig mor, men jag är heller ingen dalt mor...
Jag har annat än barn på hjärnan...
Ursäkta men jag måste avreagera mig ibland då jag känner att jag inte passar in riktigt...
Sluta låssas vara så perfekt och sluta låssas om som om ni inte har något eget liv!

Puh, så nu har jag sagt mitt;)

Nä nu ska jag ut med min blåögda paddy och prommenera i evigheter tills jag blir less... och säkert kissa hundratusentals gånger...
Fy va less jag är på att kissa alltså, det går bara en kvart så är jag kissnödig igen och det är två månader kvar...
Snart sitter jag där inne på toan hela tiden...

Så hälsar ni på vet ni vart jag sitter...

Jag har hittat och laddat hem en super härlig musik fil... mmmhhh med alla låtar som jag gillar i min egen schanger... och det är över hundra i blandad version... många låtar som jag tom. glömt åh förstå vad lycklig jag är nu!!!
Hoppas tanten under står ut...

Kram och kärlek världen!

Kan fortfarande se fötterna...
Fy börjar känna mig riktigt stor och tjock, längtar efter att få börja springa igen, det är inte roligt att va seg och ha dålig kondis. Känner mig lika attraktiv som en dallrig apelsin hudad betong klump...
Ingemar är smal som en pinne och jag som en valross, men han säger hela tiden att jag är fin, ibland för att skona mina tankar om mitt utseende, men nog för att han tycker det oxå. Det är skönt att höra hans kommentarer, däremot har jag heller inga problem med att höra tjockiskommentarer, för tjock är jag ju.
Vi brukar skämtas med valross skämt.
Men eftersom jag har rört på mig dagligen otroligt mycket har jag oxå tränat upp ett ltet träningshuvud som säger att jag mår bäst då jag rör mig. Jag kan tänka, faan jag har inte gjort nåt speciellt kroppsligt igår och idag, nu måste jag bara ut innan kroppen veknar...
Jag vill helst röra mig så mycket som möjligt, när vi flyttade mina saker, tyckte jag det var underbart att äntligen få röra mig med hela kroppen. jag brukar tänka så om allt. Är väskan tung, backen lång, påsarna tunga, vägen hem lång, ser jag det som extra motion bara.
Nåja nu har vi flyttat mina saker och jag har sen i tisdags bara varit inne och moblerat hela tiden... idag känns det mesta klart och vi båda verkar tycka att det är mysigt.



barnens rum, det går mest i rött och alla andra klara färger. Vi fick en våningssäng av en snäll gumma, med dreads liknand mina faktiskt.. i kramfors, som vi tänker måla röd oxå. Jag har gjort en myshörna till dem där tv:n står, med kuddar. Tänkte även hänga tyg runt sängarna och göra stjärnhimel för dem båda i sängtaket och i taket ovan sängarna, med ljusslingor och lite tyg. Jag har en hel del ideer som jag skulle vilja göra för dem... älskar att pyssla med sånt... De kommer oxå ha en egen julgran, jag minns när jag var liten hur mysigt jag tyckte det var med granen, så nu tänkte jag att de kunde ha en mysig gran och sen har vi även en riktig i vardagsrummet.



Hallens altare med mina små knodds:)


Hallen fortfarande...


Toan... med stort hjärta:) Var lite förväntansfull på vad ingemar skulle tycka om alla färger...
Men han verkar kunna stå ut



tv rummet





Våran nyköpta begagnade barnvagn som står och väntar på att få speeda runt. Vi tänkte skaffa snurrande fälgar till den och neon ljus under, kanske blinker och tuta oxå:)



Den kommande knoddens viloplats... ser ut som ett litet fängelse, minns att mina bran tyckte de när de blev tvingade till sömn några gånger...
Känns fortfarande overkligt att jag ska bli trebans mor och jag kan tänka mig att Ingemar tänker liknande för hans första...


Jag har fått ig en stomi och smink hörna som jag delar med kattens toa... Den där kissen som alltid ska gå och göra sitt när man äter, fy vad äckligt det är med kattskit... Det är det värsta bajset på jorden. Vi har bestämt oss för att ha kvar Greta iallafall trots min katt skeptism numer... och att jag verkligen tycker hon är för gosig och klängig... Jag vill ha en lagom kisse, fast det verkar som at Greta är extra på mig bara för att jag inte vill det. Värst är hennes nålar till klor, gillar inte när hon trampar runt...


Greta...



Barnen kommer ha en egen spegel ideras höjd och tandborstar med, helst skulle vi velat haft ett handfat med, men vi får nog ge oss och tänka mer på det till huset. Vi har bestämt för hus inom ett år... och det är så härligt att kunna drömma om det. Vi båda vill ha ett hus med liten gård och här runt finns en hel del möjligheter som inte ligger långt ifrån varken det sociala livet eller naturen. Det är därför jag gillar mindre städer, man behöver inte bo i tjottahejti för att bo på landet och ha djur. Här räcker det med nån kilometer, i Umeå måste man flytta flera mil ifrån staden.


Mina nuvarande stomi grejer som sitter bäst av alla för min del. Click är för trång och klämmer stomin då den prolapsat. Den har prolapsat fast verkar vara opererad med så stor omkrets att den inte sväller upp och är för trång för mat. Den är lång och stor, men fungerar:)

har tänkt på en sak, sedan de gjorde omkretsen och stomin större, så har den slutat pruppa. jag vet att en del opererade har problem med att de låter och jag undrar lite om att det är för att stomierna har opererats för att vara så små och korta som möjligt, men då även låter. kanske de behöver vara lite större i omkrets för att luften ska kunna passera utan att det vibrerar.
Jag hade stora problem innan dessa tre op i somras med att den drog sig nästan helt in i buken och lät, men nu har jag inga problem...haha mer åt det andra hållet... fast jag säger då: hellre det!!

Det sjuka är att man vänjer sig vid smärtan, för nu när den är prolapsad drar det lite i tarmarna då och då och det är ingen vacker känsla. Tänk att tarmpaketet känns på väg att komma ut genom buken... Från början var det obehagligt, men nu bryr jag mig knappt. Dock får jag väldigt intensiva smärtor mer ytligt på magen. jag gissar att det är för att jag vart opererad och att magen är svagare. Ett tag kändes det som om det slet i stygnen, så vi tejpade ihop magen lite från sidorna, fast då visade det sig att jag inte tålde tejpen istället.



Gubben som snart kommer och hälsar på:)

I helgen ska jag på möte i göteborg med ilco och även träffa min härliga vän Monika som jag saknar så. Satt och kikade i gamla album och minns tiden från då hon bodde hos oss och vi jobbade på frasses, det var tio år sen... tänk vad tiden springer iväg...
Hon var den första vännen jag verkligen kände man kunde prata med och vara sig själv med.

Tack för alla fina kommentarer, ursäkta att jag inte svarat, har bara haft för mycket i livet att göra för stunden. Det märks då jag inte ens tycker mig hinna skriva i bloggen, då är jag trött och har för mycket runt mig.
Men iallafall så heter vätskeersättningen som man kan få utskriven: Oralyt
Sedan är det en del som velat ha bruna och gula bandet, jag har det lite kärvt med pengar nu för att skicka runt, måste höra om jag kan gå genom ilco först osv.
Så maila mig gärna med adress på t_dicklen@hotmail.com
Så ska jag anteckna ner er och fixa några.

Fast nu ska jag ge mig en stund och gå ut en sväng.
Kram och kärlek!


virriga valrossen unk unk...

Glada tjockisen!
Nu är jag strax i vecka 29 och tycker att jag är som en klumpig valross.
Det är så härligt att höra Ingemars fina kommentarer, han tycker jag är fin. Jag är inte heller rädd att höra att jag är tjock, för det är jag ju och jag gillar ärlighet. Däremot gillar jag inte sånt där fjantigt tjej trams om att man ska va så försiktig med att säga tjockis till mig.
Ingemar:
"men hallå där tjockis"
hans arbetskamrat:
"Men passa dig, så där kan man väl inte säga!"
Jag tänker, varför inte? Varför ska det vara så här löjligt med hur man ser ut som kvinna.
Ingemar sa nåt intressant:
(han jobbar med kläder bland annat i en intersport butik)
"Kläder är lättare att hitta som passar till killar än tjejer. För killar är oftast i liknande kroppsbyggnad, men tjejer kan verkligen variera i kroppsbyggnaden. De kan va korta och smala, korta med stora lår, korta med stora bröst, långa och smala, lång med stora lår.... ja osv. och nu när samhället är så inriktat på modeller som är långa och smala, blir det svårt för nästan hela befolkningen som inte är lång och smal att hitta nåt som passar."

Jag kan tex passa i junior storlekar då jag inte är gravid, men eftersom jag har större lår, rumpa och höft kan jag inte ha junior byxor.

Ingemar berättade att det kom in en större kvinna som inte var rädd att höra sanningen. Hon ville ha träningskläder, men det fanns inga i hennes storlek.
"Men det var väl som tusan!!! Vi som verkligen behöver träna finns det inga kläder åt?!!"

Idag mår jag bättre, igår fick jag prata med en god vän, Madde och det behövdes. Bara få bolla tankar och skratta med någon gör så mycket för mig då jag är låg i skallen.

Nu ska jag piffa till mig lite innan jag och de små pyser iväg på barnens dag i kramfors och sedan till invigning för djuraffären i Bollsta.

Kramar och kärlek!

Fy vad jag börjar bli slut i bollen.

Senaste tiden har jag varit mer senil än vanligt. När jag skulle ringa nån och lämna ett meddelande så glömde jag mitt eget telefonnr och var tvungen att ringa upp igen för att säga det. Fast jag haft samma nr jätte länge och kunnat det som rinnande vatten.

Glömde bort min adress i umeå oxå när jag skulle skriva upp den på ett möte för andra.

Glömmer hela tiden bort mina barns personnr, känns jätte pinsamt då jag pratar med någon som har med mina barn att göra. För att inte tala om deras ålder...

Usch, jag kanske har nåt hjärnproblem... Man ska väl inte behöva känna sig slow? Vad är det som är fel? Jag hade inga problem med depåerna i kroppen. Jag kanske håller på att bli knäpp eller nåt.
Det är inte bara för graviditeten, så här har jag känt från och till jättelänge i flera år. Möjligt att det uppkommit efter påsoperationen, jag vet inte...

Snacka om att jag trots min snigelhet i huvudet ändå är superstolt över att jag klarade hela förra året på universitetet.

Jag sitter ju i UngIlco oxå, men känner att jag börjar tappa orken. Känner mig mer som en börda som är med där då jag har fått lov att senaste tiden att tacka nej till en del möten, glömt bort reseräkningar osv.
Det är som att jag inte vet vad jag gett mig in i riktigt.
Kanske det går över då bäbys är född och jag kommit igen.
Just nu har jag bara lust att somna in från och till och tycker det mesta är jobbigt.

Vad töntig man kan vara, men telefonsamtal och allt känns jobbigt.
Jag skulle vilja rusa ut i skogen, byta namn och bo där ett tag.
Kanske jag behöver rikta in tankarna på mitt eget liv eller nåt.
Känner mig grymt förvirrad nu, håller på att flytta samtidigt oxå och har ingen större aning om någonting, jobb studier osv..
AAAAHHHHHH!!!!

Känner mig så himla tjock oxå å är grymt snussugen... Gu vad jag skulle snusa nu om jag bara kunnat. Jag är samtidigt som jag är trött grymt rastlös oxå. Klarar inte av att bara vara hemma och knalla runt. Jag vill ha något kreativt att göra, något som gör att jag känner att jag bidrar.
Jag tycker inte ett dugg om att va sjukskriven eller arbetslös, inte studera egentligen heller. Jag vill arbeta med kroppen, men jag vill inte ha nåt monotomt jobb, utan nåt där man utvecklas som människa och känner sig kreativ.

Så än en gång har jag gnällt av mig...

Kram och kärlek

Tiden går å tjockare blir jag...
Åkte hem från min kärlek i söndags, käns alltid lika jobbigt, men vår starka kärlek gör att man orkar. Ju mer tiden går och ju mer vi utvecklas ihop desto mer kärlek känner vi för varann. Nu ska jag låta som en riktig kärleksnörd, men denna kärlek som finns mellan oss trodde jag bara fanns på film. Som vi båda verkar känna nu så kommer vi kunna hålla ihop tills vi blir gamla och dör.

jag följde med Ingemar på min första ishockey match i helgen

När han frågade trodde jag det bara var för att vara snäll, men efteråt fick jag veta att det hade betytt mer än så. jag kände mig tveksam pga att jag tänkte; stackarn, nu måste han släpa omnkring på mig här bland sina kill kompisar. Dessutom är jag gravid och kan inte vara med och dricka... hur störigt lär inte det vara för alla...
Men Ingemar berättade att det hade verkligen varit kul att ha med mig, för det första för att jag ville följa med på något som han gillar och han vet att jag inte riktigt gillar och sedan för att det i andra förhållanden inte varit aktuellt alls pga ovilja.
Känns så roligt att höra och få göra honom glad. Jag tyckte faktiskt att det var roligt, egentligen är jag inte ett dugg sportintresserad, men att vara där var annorlunda. En annan stämning och inte som att se på tv direkt. Jag skulle kunna tänka mig följa med fler gånger och gärna ha med de små trollen.



Valrossen på ishockey:)

Var hos mödravården i måndags för en liten koll att det var ok. Jag känner mig så trött numer och har svårt att plugga. Jag tror tarmen har prolapsan igen, fast sen senaste operationen har de gjort öppningen större, så nu blir den inte klämd iallafall. Därför känns det onödigt att åka in och kolla upp. Men jag känner att det tar på tarmen så fort jag är mer aktiv och det kommer på natten som smärtsamma efterskalv. Har skrivit om detta tidigare tror jag iallafall så jag hörde vad hon trodde om sjukskrivning...
Jag liksom kände mig dum som ens frågade, smög försiktigt fram det, känner mig som en bov...
Det var så skönt att höra henne säga att hon tyckte det var en bra ide.
Hon verkade inte tycka att jag var en bov som skulle utnyttja systemet.
Jag själv kan aldrig riktigt slappna av då jag är sjukskriven eller arbetslös, kan inte låta bli att känna mig lite som en loser och vill varken vara det ena eller det andra.

Nu väntar jag på vad specialistmödravården, men jag hoppas för allt i världen att jag får igenom det, iallafall en stund till. Jag känner att jag ligger efter för mycket i plugget pga all brist på sömn och smärta som uppkommer från och till att jag inte kommer klara detta moment. Men om det inte blir så får jag göra mitt bästa bara helt enkelt.
En sak till med pluggandet är att jag kan känna mig må bra på vägen dit, men mår alltid sämre på vägen hem. Jag umgicks med Sussi idag och hon funderade på om det kunde vara människorna som gjorde det. Jag funderade på det oxå och varför inte. Jag känner att jag inte har något gemensamt med någon av dem just nu, jag känner mig som en utböling i klassen. De är så himla smarta och eftertänksamma att de känns så himla trista.

Jag berättade om sjukskrivningen för en tjej:
Men hur blir det med din inkomst då?
Jag tänkte: Tack för att du brer på det negativa ännu mer.
Är inte det typiskt människor idagens samhälle att va så himla inrotad på allt negativt.
Hade känts bättre om hon sagt:
Men det tycker jag du gör rätt i så du sparar ork tills barnet ska ut.

Okej jag vet att hon säkert menade väl, men det är typiskt ändå och det är såna här små kommentarer som kan slå oro i huvet på folk utan att de vet det. Så jag menar, det kan va en av orsakerna till att jag mår dåligt då jag går därifrån. Jag brukar lyssna lite på vad de säger runt om:
Oj, gud va jobbigt det känns, jag har bara läst tre böcker och nästan gjort alla frågor, hur ska det gå på tentan?
Detta får mig att tänka på min egen situation, där jag inte har orkat läsa så mycket och faktiskt känner mig som en nolla. De sprider oanad negativitet omkring sig. Jag funderar oxå om det har att göra med att de är så plugginriktade, så inriktade på att vara bäst helt enkelt...
Äh jag är nog fördomsfull så det räcker nu, men det känns så skönt att slippa dem snart.
Dessutom känns de för oerfarna av livet, de har knappt levt nåt, okej det har inte jag heller kanske. Men när jag hör hur de pratar om barn, familjer, andra människor osv, så känns de omogna. De pratar inte ur erfarenhet, utan från vad de tror.

Nåja nu ska jag lägga mig och jäsa lite framför tv:n.
Imorgon kommer min älskade upp, så jag längtar som en tok.
Kram och kärlek världen

Tack för de fina kommentarerna Madde o Marie.
Jag mår bättre nu.
Jag hade en fin vän som kom på besök igår vid kl elva på kvällen utan direkt förvarning och det var så skönt. Det var något som behövdes. Egentligen hade jag bara tänkt att gå och sova med min oro och mitt ego. Men så kom hon och vi tog en prommenad. Vi pratade och skrattade och det kändes så bra.
Vi pratade om allt som rör vår omgivning och världen, stora funderingar och intressanta utbytningar åsså det härliga med att få skratta åt världen, sig själv och människorna i den.
Jag berättade att jag kunde bli så nere när jag väl börjat bli låg, just för att världen ser ut som den gör. Då tänker jag på alla människor och djur som få lida.
Jag vill ju hjälpa alla, men det är omöjligt. Hon tyckte det var hemskt, "ja då förstår jag att du kan bli deppad och tappar mening ifall du bär hela världens missär på dina axlar dessutom".
Jag försöker att inte trilla dit men gör det varje gång jag blir låg och det är ju stört, nog förstår jag att livet inte blir bättre för att jag känner så för världen.

Om jag kunde skulle jag hjälpa alla, men nu kan jag inte det, så då måste jag hålla mig till min egen verklighet, det som är runt om och det jag ser. Varje individ är viktig, så om jag bara kan hjälpa någon elr några i mitt liv så är det bra.
Med att hjälpa menar jag inte pengar utan så enkelt som att kanske bara för en stund få någon att må bra, kanske få någon att känna glädje.

Jag tror inte att pengar alltid kan hjälpa.

ta alla länder som har det sämre och svälter. Det jag tror de egentligen behöver är utbildning och utveckling. Jag har märkt att ju mer utbildning man har om världen desto tryggare blir man, man förstår samhället mer och genom det blir man tryggare.
Jag tror att det gäller att försöka få barn och vuxna i såna länder att få upp ögonen och få slippa våld.
Jag tror att våld föder våld.
De som far omkring och torterar och krigar hänsynslöst där har inte fått tillräckligt med kärlek och kanske är fullständigt uppfostrad med våld och missär. De vet inge bättre, de tror att världen är så här.
Men skulle de då få upp ögonen för att det finns mer i livet. Få upp ögonen för att man kan vara lycklig och känna glädje och att våld inte behövs...
...då tror jag att de skulle kunna förändra sitt samhälle...
empati för människor, djur och natur runt om är det viktigaste
och jag tror att kärlek och förståelse föder empati

Jag sa även att jag tycker det är trist att det verkar som om vi Svenskar verkar ostolta på något vis över vårt land. Vi har knappt en national dag och törs inte vifta med vår flagga för då är vi rasister.
Jag har träffat på en del invandrare som sagt att de tycker vi svenskar är så trista och stela.
Visst kan vi vara det, men tänk så här då.
Hade det inte varit för att vi känner empati i vårt samhälle så hade invandringen aldrig existerat.
Då hade ingen kunnat finna hjälp av vårt land.
Vi ska vara stolta, för jag funderar på om de i dessa människors länder skulle vara lika snälla och ta emot oss, låta oss komma in i deras land och ändå utöva vår egen kultur. Skulle vi få tillgång till stadsdelar att bo i och ha kyrkor, egna skolor osv i?
Jag hoppas folk förstår att jag inte alls är rasistisk jag tycker att alla är lika mycket värda på denna jord. Men jag tycker oxå att vi ska sluta se oss som stela och trista, kanske det endast är då vi inte är det.
Jag tycker om invandringen, vi ska blanda alla kulturer.
Men istället för att fastna i det negativa, varför inte ta fram det positiva istället.
Varför inte sluta klaga och se det positiva istället, byta positiva tankar och lärdomar.
Jag är så trött på fördomar och negativitet!
Jag är så trött på allt klagande!

När vi kom hem va jag lätt som en fjäder igen i psyket och fick även prata med Ingemar. Han som alltid lyckas få mig på bättre tankar igen. Känns som om jag hittat min själsfrände.
Mitt hjärta vill bara omsvepa honom med kärlek.

Nä nu har jag skrivit av mig lite mer, tarmarna är inte riktigt ok, men huvet är ok.
Kram och kärlek världen!

Ja just ja, igår mitt i allt kom några och skulle kika på lägenheten oanmälda. De ursäktade sig och var väl ok, men när vi gick omkring där märkte jag att jag hade min dildo framme på golvet. Snabb som tusan försökte jag diskret sopa undan den, tror inte de hann se den. Sedan hade jag även duschat och istället för att lämnat trosorna på golvet lyckats glömt dem på byrån i hallen då jag var på väg till tvättmaskinen...
Men så kan det va om man kommer oanmäld.
Tur att jag inte va naken iallafall;)

Min kisse greta som jag trott varit död kom tillbaks i förrgår, så nu vet jag som inte vad jag ska göra. Hon har vart borta mer än en månad, så därför trodde jag hon va död.
Problemet är att hon är för gosig för mig. Jag är en mer ogosig person, som inte egentligen klappar och gosar så mycket alls. Klart lite, men denna kisse är så enerverande, hon vill hela tiden ligga på en.

Hon skulle ha passat någon som saknar eller tycker om så här mycket närhet.




Så här ser min hårbotten ut och nu ska jag förklara. En vän gjorde dreads på mitt egna blonda hår som nästan var midjelångt. Men det blev betydligt kortare pga det och såg så färglöst ut att jag sydde in färgglatt garn i dom med en stor nål. Ideen kom då Malin och jag var på en tyg och garnaffär och vi såg nystan som var jätte lurviga.
Malin sa:
"men titta här, det ser ut som hår, det skulle du kunna ha i ditt hår"
På skämt sa hon det, men för mig blev det...aha...hm... varför inte...
Jag har henne att tacka för mitt fina hår:)
Så mitt riktiga hår är där inne nånstanns, fast nu har jag klippt av dem för att byta färg, så nu är mitt egna hår ganska kort.
Och ja just ja, jag tvättar det helst inte heller. Kan ske nån gång, men betydligt sällan.
Nu har jag tom färgat både garnet och mitt riktiga hår och som sagt bytt ut allt garn, så just nu är det alldeles ny tvättat och nygjort och fräscht.


Greta


Paddy är en bra närhet...



tjipp tjopp!

Egot är och hälsar på mig igen. Jag mår inge bra nu och det beror på att tarmarna ömmar på ett sätt som påminner om både tarmvred och prolaps, fast det är varken stopp eller så har tarmen blivit lila. Men det gör att jag sover fruktat dåligt och oroar mig för vad som kan ske. Det påverkar mig när jag nu ska försöka plugga. Jag är så trött att jag nästan somnar på föreläsningarna och inte orkar läsa.
Skrattretande, måste verka som den slöaste eleven nånsin.
gäspar och vrider på mig för att inte slockna till.
Jag vet som inte vart jag ska vända mig, för jag har fortfarande ingen läkarkontakt.

Jag är bara less, jag har gråtit, skulle vilja ha närhet och kramar, men har ingen ork att ta kontakt. Egot vill säga att ingen vill bry sig ändå och att människor drar sig undan sorgsna.

Det sämsta jag vet att höra nu när jag mår dåligt är "tänk positivt" Ja, stoppa upp det i röven du, va tror du jag försöker med?

Jag vill bara ha närhet och ingen som förklarar livets mening, sånt kan jag själv klura på. Jag har min tro och vet att livet går upp och ner. Jag vet att man ska leva i nuet och ta till vara på det lilla, jag vet att jag har ett bra liv och människor som tycker om mig...

Men nu mår jag som jag mår för dessa tamars skull och då är det så.
Jag tänker:
Faan va egoistisk jag är. Jag bytte platta igår till click plattan för att stomin krymt, men det kanske gjorde så att jag fick ont nu och jag åt en nektarin utan att tugga ordentligt...
Detta ger mig skuldkänslor för jag är inte ensam om min kropp, jag har en liten där inne som kan skadas om nåt går fel.

Jag skönk ihop på köksgolvet av utmattning psykiskt när jag kände tarmarnas smärta och grät och grät och grät...
jag är så trött
trött på detta
Det tar musten ur mig nu.
Jag vill ha en kram och en värmande famn.
Jag är trött på allt
om det bara hade varit jag och min kropp...
Jag är osocial nu, drar mig undan, stirrar tomt framför mig och ids inte riktigt ingå i denna värld riktigt. jag tycker det känns som om ingen här runt mig ändå skulle förstå. De flesta verkar jaga ytan ändå. Många är som att prata med en vägg. De låssas bry sig för att de är så man gör, men egentligen vill de bara prata om och hävda sig själv. Såna ids jag inte lägga mycke energi på och suckar åt nu.
Men jag kan ju inte hålla på så heller, jag blir ju ensam då.

Jag vill somna och inte vakna mer på ett tag.. tills smärtan är borta...
eller så här
jag vill somna och vakna pigg, glad och utvilad igen...

Jag vill inte känna oro, smärta, trötthet, ensamhet, tristhet

Jag kom på mig själv idag att jag inte har njutigt nåt av graviditeten, jag törs inte riktigt, nåt i mitt huvud säger det kanske går snett...
 Så det är vad jag känner nu.
Önskar Ingemar kunde vara här så jag kunde gråta i hans famn en stund och känna mig trygg.

Imorgon mår jag säkert bättre
Kram och kärlek världen

Tack för hjälpen och kommentaren. Vi försökte, men förgäves, trots att det på kameran stod att bilderna var stora, så fungerade det inte ändå. En fotograf kom igår kväll istället och tog lite kort:)

Idag började jag skolan igen. Men jag mäste säga att jag är fruktansvärt trött i huvet. Jag håller på att somna på föreläsningarna, spelar ingen roll om jag tycker det är intressant, jag blir så trött iallafall och det är inte ens kul. Spelar ingen roll om jag dricker kaffe heller.
Dessutom tycker jag det känns riktigt trist faktiskt, jag trivs liksom inte alls egentligen i klassen. De är för smarta", de är som ord och historie böckerna sitter där själva och så har det varit hela tiden tycker jag. Stelt, så himla lågiskt och fakta inriktat. Jag trodde att sociologi skulle vara lite mer iväg tänkande, mjukare, inte så stelt liksom. Lärarna är ju roligare än eleverna tycker jag.
Fast jag vet inte, det är väl mig det är fel på... eller fel kan jag inte säga, men jag trivs då bättre me folk som är mer flummig å öppen och inte är som vetenskapsböcker.
gäsp

Jag har fortfarande problem oxå. jag har ju som min tro på att vi lever livet för att utvecklas och att vi kan återfödas för att fortsätta utvecklas mot godheten. Jag tror att meningen är att vi ska komma varandra närmare och närmare, lära oss älska villkorslöst, vara öppna osv osv. Jag tror att vi får välja lite till vilket liv vi vill leva för att utvecklas som mest... men problemet med det jag tror på är hur förklarar man då våldet, barn som föds in i sexuellt utnyttjande osv, krigen osv.
jag vill liksom att alla ska ha det bra och att det inte ska vara lidande. Vi läser historia nu om 1a världskriget och de visade en bild på en man från den tiden som var förstörd av allt han varit med om och sett. Hans ögom stirrade stora och chockade så att jag blev illamående av att bara fantisera om vad han sett. Fy tusan.
Så jag har ett sökande jag gör i mitt liv och det är att försöka förstå våldet. Men förstå det och acceptera det går liksom inte riktigt ihop. Jag vill inte att sexuellt utnyttjande och tortyr av varken djur elr människor ska finnas överhuvudtaget. Jag har läst några  böcker om sexuellt utnyttjande som människor berättat ur sina legna liv och jag mår så fruktansvärt dåligt av det. Men jag vill inte heller blunda för det och jag vägrar blunda för det som samhället gätna gör. jag vill kunna öppna min famn och rädda alla... men det går ju inte heller...
Jag skulle dö för lucas och linnea istället för att de skulle behöva utstå något sånt. Jag vet inte men jag tror att om de råkar ut för nåt sånt är det då jag blir en mördare.

Det min sociologiska sida har tagit fram i mig är att jag skulle vilja veta om man kan känna ro och livsglädje fullt ut trots såna upplevelser. Jag skulle vilja veta hur man gör för att hitta tillbaka till livet efter nåt sånt. Finns det liksom hopp om glädje, sedan är jag oxå väldigt intresserad av de som utför våld mot andra. Varför och hur kan man.
Jag själv utgår alltid ifrån mig själv givetvis, men jag vet ju inget bättre än vad jag själv känner, ex jag skulle själv inte vilja bli utnyttjad eller torterad, så därför vill jag inte utsätta andra för det. Men de som gör det, hur tänker de? Är det oftast droger som talar eller tidigare smärta, är det uppfostran, utnyttjande från barndom osv.
Jag tänker oxå att om man själv blivit utsatt, vet man ju hur det känns, så hur kan man då utsätta andra för det?
Är det ilska?

Ni får ursäkta men jag orkar inte läsa igenom nu, så det lär vara en massa stavfel och meningsbyggnadsfel.

Jag var med i västerbottens folkblad idag:)
Jag trodde inte att det skulle bli på första sidan och så stort, men det är jätte kul, jag är ju en liten linslus trots allt och tycker det är roligt. Så nu kommer lite foton på det och annat:)

kramar och kärlek
Saknar ingemar och barnen ofantligt mycket och känner mig ensam här i ume.... därför tänkte jag bland annat börja plugga igen, trots att kroppen fortfarande är trött och knoppen med. Men hellre det än sjukskriven, fy vad trist det är att va hemma!
Nä utveckling och socialt liv för mig, annars blir jag deppad:)


Tripp, trapp, trull:) tre linslusar i en spegel




pruttproblem


innan sminkning och kaffe;)


linnea tittar ut..ur sin strut...


Paddan å jag:)


Vi diskuterar framtiden... vet inte om vi kommer överrens riktigt...


Familjen Oskarsdick... hi hi


min sötnos... åh jag vill ha henne här å kramas!!!!


Min sötnos som jag oxå bara vill ha hos mig och krama om!!!



Dopet i helgen med Dexter i Vindeln:) Eller var det Granö... elr Kurssjön... nä jag vet inte riktigt...




Någon gillade att sjunga i kyrkan iallafall:)




Mor å dotter




Vimmelbilder frå n kyrkan:)




mor å far till kommande knodd:)




Linnea å Ingemar




"Jag fick tag i ett barn!!! Nu ska du döpas!!! Ho Ho Ho!!!!



lite glada röda höstlöv




Lucas balanserades

Kram och kärlek världen!

Tack för kommentarerna, härligt att det finns fler som en själv där ute. Det är klart att man aldrig kommer undan med ojämnlikheterna, men det är roligare att koncentrera sig på det gemensamma och allt man kan lära av varandra. Vi borde hjälpas åt mer och det är klart att det är skillnad mellan vad vi klarar och inte klarar av. Jag själv är inte ett dugg tjurigt feminist, jag städar och håller på hemma då jag känner att jag har tid. Speciellt nu då jag är sjukskriven, jag vill göra något och tycker det är rättvist om jag tar hand om hemmet medan ingemar jobbar. Däremot tycker han att jag ofta gör för mycket och inte behöver. Skulle vi båda ha jobb skulle vi dela upp hemmasysslorna och barnen annars blir det som att en jobbar jämt.

Jag har funderat en hel del på kriminalitet sen jag blev tillsammans med Ingemar. Jag själv har alltid levt med skyddsglasögonen på och ser inte sånt som ingemar ser. Han har öppnat ögonen för mig och även sociologin.

Jag har svårt för våld och smärta.
Varför vill man, varför lever man och varför utför man det.
Jag vill att det ska vara rättvist i livet, ingen ska behöva lida.
Hur kan jag gå här på jorden utan att lida så som många andra kan göra?
Har jag rätt att njuta av det?
Klart jag har, skulle ingen det, så skulle det vara en väldigt tragisk värld och alla skulle vara olyckliga. Ingen lycka skulle finnas.

Lycka föder lycka.
Glada människor behövs för att visa de andra att det finns en värld utan våld och smärta och att man får må bra.

Ingemar och hans vän har berättat lite om vad de gjort och varit med om. Jag blir som paff samtidigt som det inte förvånar en.
De har nog bara berättat minimalt, jag tror det finns sånt som jag aldrig kommer få höra heller och det gör mig inget.
Dåtid är dåtid.

"Jo går man på smärtstillande av olika sorter, så hämmar man både de negativa och de positiva känslorna. Du tappar känslor överhuvudtaget, är inte lessen, men kanske inte glad heller, har dåligt med empati för andra och känner inte om du gör illa dig"

Vad... Varför vill man leva så?
Som en Zombie som går omkring och inte konstigt att några oskyldiga hamnar ivägen då ingen empati finns?

"Det är inte ovanligt med nojor, man kan råka slå ner nån eller döda nån, bara för att man egentligen är livrädd och tror sig vara förföljd. Många av morden som har begåtts inom kriminaliteten har många gånger egentligen varit olykshändelser. De som utfört dem har varit så påverkade och hallucinerat så mycket att det inte gått att stoppa. Efteråt är det svårt att säga: Hoppsan då, det var inte meningen, jag trodde du var en polis eller nån som skulle döda mig..."

Något är ju knepigt i dagens samhälle, aldrig har vi väl här i Sverige egentligen kunnat ha det så bra. Ingen behöver ju egentligen svälta eller vara utan hem, alla har rätt till sjukvård osv... men ändå blir missbruket och kriminaliteten bara mer och mer och hårdare och hårdare.

Jag funderar på om det kan vara för att människor börjar känna meningslöshet till livet.
Att ju mer maskinerna ersätter oss, detso mindre känner vi att vi behövs. Ju mer monotomt man gör arbeterna och ju mer stillasittande det blir desto mer deppad blir vi. Ju mer arbeterna försvinner, desto mer deppad blir vi...
Ju snabbare allt ska göras desto mer utbrända, stressade och uttråkade blir vi.

Förr kunde man kanske känna sig kreativ som skomakare, korvmakare, bagare osv.
Man gjorde hela skon/korven/ brödet, från början till slutet och träffade ständigt människor. Ett service yrke som uppfyllde både sociala och kreativa krav. En skomakare kunde vara det hela livet för att han elr hon kände att de utvecklades genom nya ideer osv.
Idag står maskiner och människor på led efter ett band, maskinerna låter för mycket för att man ska kunna prata med någon. Varje människa gör bara en del i skon/korven/brödet, monotomt i åtta timmar, inget alls kreativt, bara samma rörelse hela tiden och fort ska det gå. En personalchef står och klockar bakom ryggen för att se om det kan gå ännu snabbare.
Människan får inte tillgång till varken kreativitet eller det sociala.
Samma rörelse gör att de delarna av kroppen tar stryk, tempot gör att man ständigt är stressad och tillslut är man både utbränd och har ständig värk.
Tro mig jag har själv jobbat inom fabrik och blev sjukskriven efter bara ett år för att axlar och handleder tog stryk. Det blev operation oxå som egentligen var onödig, för så fort jag kom därifrån så läkte andra handleden själv.
Idag är det egentligen ohållbart för en människa att vara skomakare/korvmakare osv i flera härrans år inom fabrikerna. Men ändå så är folk det.

Detta är nog bara en liten del till varför vi väljer att lobotomera oss idag med piller å sprit. Men nog kan det vara en del alltid.

En aha känsla fick jag knepigt nog av det ingemar sa när det gällde våld då han sa att man inte kände lika mycket.
Det låter väl helt självklart.
Men jag har hittills varit så puckad att jag har jämfört med mig själv och hur jag själv känner smärta och genom det inte tänkt på att man blir hämmad av dessa kemikaler.

Men nu förstår jag varför man kan stå ut med så mycket mer smärta och svek från andra och sig själv som missbrukare.

När jag blir deppad fastnar jag i tankar om meningslöshet själv.
Just för att världen är som den är och för att det är så synd att så många i den ska behöva må dåligt.
jag vill hjälpa på någovis, men vet inte hur.
Jag skulle vilja nå ut på något vis till många, men hur?
Jag är ju heller ingen expert på någonting, varken människors beteende eller nåt, men vill stödja världen i rätt riktning.

Nä nu ska jag sluta skriva innan jag fastnar för hela dagen.

Kramar och kärlek!

Ibland kan jag fundera på ifall jag är född i fel tidszon och kön.

Nej, jag menar inte att jag attraheras sexuellt av tjejer, jag kan tycka mig känna så uttråkad av att vara tjej bara. Redan när jag var liten tänkte jag:
"Typiskt att jag skulle födas till tjej, det verkar va himla trist!"
Jag var avis på min bror som fick leka med bilar, slippa få läskiga dockor och slippa ha på sig rosa.
När hästarna kom in i mitt liv började jag tycka det bli roligare, inte för att dalta runt med dom, utan för att de var så stora och mäktiga. Enorma kraftpaket som en liten tanig människa kunde kontrollera och galoppera runt på, det var lockande.

Idagens läge kan jag, ursäkta mig, fortfarande känna mig uttråkad av att vara tjej. Speciellt då folk runt om kommer med töntiga typiska ursäktande antagande varför de beteer sig, eller jag beteer mig som jag gör. Jamen serru, det är för att du är kvinna och så här fungerar kvinnor och män i deras små skallar.... GÄSP!

Nej, så tror inte jag! Till viss del kan det möjligtvis vara så... men nu ska jag berätta något så himla lågiskt....
Det sitter i uppfostran!
Klart som tusan lilla dottern börjar gilla rosa och dockor(ifall hon inte som jag lyckas stå emot frestelsen) ifall man alltid pular upp det i ögonen på henne. Hon vänjer sig ju, men sen är det oxå så här; hur man än gör så är det näst intill omöjligt att inte uppfostra efter man och kvinna. Kolla bara på hur samhället är uppbyggt, det är ju så himla många signaler genom tv, reklam, kläder, ja allt som visar hur du ska vara och betee dig. I samhället är det svåraste som finns att verkligen vara den man är, utan att vara påverkad av nåt eller något. För att kunna vara och göra det skulle man ha födits på en öde ö utan några föräldrar.

Roligt är det med dom här som tror att de arbetar för jämnställdhet, fast de själva ändå följer de typiska normerna. Jag har träffat på en del sånna och funderar på hur de ska lyckas när de inte ens kan va sann mot sig själv.

Jag tror att lösningen sitter i att vi, män och kvinnor försöker sammarbeta, finna likheter, vara ärliga mot varandra, hjälpas åt och försöker lära av varandra, istället för att leta efter olikheter, utesluta varandra, skylla på varandra osv...
Det är ju bara så, vi behöver varandra lika mycket på denna runda jord.
Ingen mår bra av att utesluta nåt elr någon.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om detta, men det ids jag inte.

En av anledningarna till att jag kände mig uttråkad på att vara kvinna va föräldramötet på dagis.

Jag känner mig mer tillhöra pappa gänget än mamma gänget. Mammorna är så... hysteriska om allt när det gäller barna. Ta, det lugnt, tänk när barna blir tonåringar då! Då du ska skydda dom mot knark, kriminalitet, våldtäckt, smärta osv...
En förkylning på ett barn betyder inte döden, att vilja klättra på saker och ting är naturligt när de är små, barn behöver ramla lite för att lära sig gå, springa och hålla balans bättre, barn springer och rör sig mer än vuxna så de behöver inte vara klädda som michelingubbar...

Vi skulle prata om vad vi ville förbättra, jag hamnade ensam bland bara pappor och skönt va det. Ingen större panik om någonting, allt gick smidigt och lugnt och vi var klar först. De som var av mer blandade kön var klar lite senare och de som bara var kvinnor höll aldrig på att bli klar. Ja, det är svårt att va fördomsfull...

En fjantig sak som en anslagstavla tog en kvart att prata om. Dagis har satt den längre in för att föräldrar ska gå in och inte bara vända i dörren. Jag tycker det är trevligt och ser inget problem med att ta av skor och ta någon extra minut på sig, vad gör det?
Men några kvinnor tyckte att den skulle sitta vid dörren för att deras män inte skulle glömma titta på den. Ser nån mönstret, det låter som att kvinnorna även är mödrar till de vuxna männen i hemmet. Säkert bådas förtjänst. Männen är van att kvinnorna har koll på allt och slutar bry sig och kvinnorna vill ha koll på allt och vill gärna trots allt inte släppa på det och går efter normen att männen är slöa på sånt.

En enda mor på dagis har jag funnit att gilla(nej, tro inte att jag inte gillar de andra, jag känner dom ju inte, men hon var den enda som bara öppet och orädd tog kontakt med mig, jag blir impad av såna), hon pratar mycket och är säkert över fyrtio, men är så go, rolig och verkar inte vara rädd att säga vad hon vill, fast på ett snällt sätt.
Hon sa om detta:
"Men snälla någon ska några minuters extra vandring in på dagis verkligen vara så otroligt komplicerat i våra liv?"
Ja det kan man fråga sig, tänk i andra länder kanske man inte ens har dagis, men här i sverige är några minuter det största problemet...

I fel tidzon menar jag att jag gillar att arbeta med kroppen och hade velat bo på en bondgård där man har djur och odlingar för egen överlevnad. Jag kan känna mig så uttråkad på detta liv, just pga att jag inte får röra min kropp nog. De gånger jag har känt mig fulländad är då jag har pysslat med mina djur i stallet, byggt i stallet, moblerat om i hus och stall, fixat ved, pysslat med hagar osv. Fel tidszon, för att jag inte gillar dagens syn att allt ska gå så snabbt och att man ska behöva ha tusen kor för att klara sig.

Förr i tiden gjorde man arbetet för sig själv och i den takt som var mest hälsosam och man orkade med. Jag drömmer och önskar många gånger att jag hade fått varit morfar. Jo, just morfar, för att han var hästkarl hade en lagom stor gård, var trevlig och man. Jag sa ju att jag hellre velat va man.
Visst var det inte smärtfritt på den tiden heller, men jag hade iallafall haft min gård och varit tillfredställd med mitt arbete.

Jag är uttråkad för att jag har ingen som helst aning om vad jag skulle vilja arbeta som.
Eller jo, författare, fast det kan man ju inte ba fixa idag.
Jag skulle kunna vara författare, illustratör med en egen lite gård, bara för egen odling och för att fylla ut saknaden efter att få arbeta med kroppen...
Annars vet jag inte...

"Du som är mamma, hur kan du låta dina barn klättra där, cykla så fort, inte ha ordning på deras personnr, deras födelsevikt, vilken dag det var, vad de har på sig.... osv osv...
För att jag tycker de ska bli modiga och jag helt enkelt inte ids ha full koll. Varför är det mer accepterat som man att inte ha koll?

För att tillägga, jag verkar inte gilla något på tv nästan heller, förutom filmer jag tycker har budskap och sånt som ger kunskap. Annars tycker jag att det verkar som att man vill vara så ytlig som möjligt. Det viktigaste i livet är att se bra ut och ha pengar.

Min dröm är att vara en härlig och lugn människa med egen gård, djur, egen bil, barn, snus under läppen, kaffe på morgonen, en kall öl på sommaren, kunna meka med det mesta, byggandes i stall och hus, med en härlig och ärlig partner, stort härligt socialt umgänge och mycket aktiviter för mig.

Äh, nu ids jag inte skriva mer.
Krama och kärlek

Magen v23 tror jag, nu är det 25... tror jag...



Simba å paddy

Jag och min härliga vovve som nu fått stanna med ingemar en vecka i Kramfors.
Känner att energin rinner ur kroppen varje gång jag kommer hit. Helt plötsligt är jag ensam vuxen i familjen och tillbaka i det ensamstående mamma livet, som utmattad sjukling utan körkort och knappt ork till att va social.
De vänner jag har här är antingen för unga, eller verkar ha för fullt upp för att umgås eller de mammor som verkar så himla trista. Ja, det kanske har en kombination mellan de upptagna och de trista.
Det verkar vara omöjligt att överrasknings hälsa på folk nu för tiden, istället kanske man får tid på söndag om tre månader mellan kl 13 och 16.
Då ids jag inte ens engagera mig.
Känner jag att jag inte ids jaga folk för att umgås, så jag är en liten eremit just nu och här i Umeå. Funderandes på om det finns fler som mig.
Jag känner mig trött i kropp och huvud.
Tankarna är om framtiden och jag blir stressad bara jag tänker på den, varför kan jag inte bara trolla.

Mammor som jag träffat på dagis verkar oxå de så trista, vart är alla roliga människor i Umeå då, som oxå har barn?

Nä nu ids jag inte nörda längre.
Kramar och kärlek!