ponnyexpressen...wohooo!!
I helgen har vi varit rastlösa(eller jag har varit rastlös i flera månader), vi ville hitta på nåt roligt men det blidde stilla sittande med lite vänner framför tv:n.
Börjar bli för less på tv kvällar. Jag har för mycket stilla sittande i mitt liv. Jag satt och funderade på vilka jobb jag skulle kunna tänka mig... postnisse kanske, de får cykla och springa omkring ganska mycket... om man är i stan iallafall...
Ingemar har varit postnisse och tyckte det lät som en bra ide... Jag började fantisera...
"Ja.. då kan jag använda min häst sen... Har du sett ponnyexpressen? Det var en serie som gick på trean för...ops.. 16år sedan... Iallafalll, de red runt i vildavästern med brev till olika städer... Tänk dig mig på min dreads häst stegrandes i solnedgången med postsäcken bakom sadeln... Ponnyexpressen coming throo!!!
"Haha... ja tänka alla stackare som suckar och stönar över att invänta dig varje dag..."
"Va... nä... det skulle ju va kanon! Mot oändligheten och vidare! Wohooo!!!"
Vi hade ett dilemma, ingen verkade vilja umgås med oss.
Ingemar:
"Men tänk så här... idag kan vi göra precis vad vi vill..."
Jag:
"Ja!!! Kan vi inte sätta oss på en buss och bara åka iväg... till en annan stad kanske... byta identitet och skaffa nya vänner!!!"
"Haha... okej... nu behöver vi inte överdriva..."
"Jomen tänk... Vi kan ha det som mina barn har det fast vi kan välja själv. När vi har tråkigt här, kliver vi på bussen och åker till den andra staden och när det är tråkigt där kommer vi tillbaka hit..."
"Nja... jag tror vi stannar här i helgen... vi har inte så mycket pengar..."
Så det blev filmkväll.
Jag har haft knepigt ont i magen två gånger nu. En gång för flera månader sen och en gång i lördags. Anledningen till att de magsmärtorna känns speciella är att de gjort så fruktansvärt ont. Känner inte igen dem och får näst intill panik då det händer. Det går över efter ett tag och sen är det precis som vanligt igen och jag fattar noll. Men jag ids inte ta reda på varför, för jag orkar inte hålla på med läkarna igen och tänker att det man inte vet mår man inte dåligt av... fast det kan ju va en totalt ideotisk tanke. Men jag är så fruktat less på detta tjafs med att må dåligt. Jag ska ändå göra gastroskopi undersökning detta år, så är det nåt lär det komma fram.
Har samlat på en del negativa tankar en stund nu sen jag åkte in. Men sen så har jag tänkt om. Jag brukar bli deppis över hur världen är och fundera på hur många i detta samhälle som egentligen är ärlig mot omgivningen och sig själv. Men det som vänder mina tankar är... hur ironiskt kul är det inte att det ser ut som det gör egentligen...
Orättvisor i världen får mig deppad oxå, men så tänker jag om och tänker på hur tacksam jag borde vara och är för allt. Tänk bara på de som inte har fungerande ben, armar, har cancer fulla kroppen osv... och de kan känna glädje... och här går jag omkring med en fungerande kropp och känner mig deppad... skandal...
Så...
Jag har börjat tänka på att vara mer tacksam... faktiskt kanske riktigt löjligt tacksam... Men jag tänker tillexempel så här:
Tänk om jag tappar alla mina tänder... tänk då vad jag skulle längta tillbaka till då jag hade alla tänder. Så då är det bäst att njuta av dem nu medan de sitter kvar och vara tacksam för dem...
Så..
Så tänker jag lite då och då under dagen då jag kommer på det...
Tacksam för att jag kan va ute å gå, tacksam för att jag har barn, tacksam för att jag har ett hem...
osv...
Tänk de som inte har något hem och nu menar jag de som inte bor i Sverige, utan de på Haithi ex... Tänk att råka ut för något sånt.
Istället för att va så upptagna i att bry sig om det som vi anser negativt omkring oss borde vi uppmärksamma det positiva istället. Det gåller även människor runt oss. Istället för att snacka illa om varann och uppmärksamma sånt som man tycker är dåligt med någon... varför inte se det som är positivt i den personen...
Inte alltid lätt alla gånger kanske... haha, försöker finna positivt i läkaren jag mötte på och faktiskt, han lyckades ju trycka in stomin och den har fungerat ganska bra, så det är positivt.
Nu blidde Ronja hungrig...
Tack för de fina och underbara kommentarerna Marie och Ulrika.
Kramar och kärlek
håller på att slösa energi...
Tarmen började svälla upp och tillslut blev det totalt stopp. Jag gick en heldag med otroliga smärtor i magen, som jag inte ens kan beskriva. Bara de som varit med om liknande smärta kan förstå hur ont det gör. Det var tarmvreds smärta, kändes som att någon vred om mig på mitten.
Varför det tog tid att åka in var för att ingen av oss har körkort och att vi inte hittade nån skjuts i närheten utan fick ta sjuktaxi. Ingemar ringde och först sa de att vi var tvungen att gå till vårdcentralen.
"Okej, men min flickvän har såna otroliga smärtor att hon inte kan gå dit, isåfall vill vi åka dit då..."
"Nä det går inte..."
"nähä... men hur ska vi göra då? Måste vi ta ambulans eller?"
"Nä, det går inte heller... Men vi måste ha klartecken från vårdcentralen..."
Ingemar ringde dit och sköterskan tyckte det var det dummaste hon hört.
"Vi kan väl inte göra nåt åt det där här... Om stomi kan ni ju själv bättre än oss... herregud va dumt..."
Hon skulle maila klartecken till taxi. Ingemar ringde dit igen, men det skulle ta en timme till innan de kunde beställa taxi. Jag hade så ont att jag ville avlivas men stod ut. Tillslut kom taxin och vi åkte iväg, tog vägen till sunndsvall istället för sollefteå denna gång. Tänkte att de kanske hade mer koll eller nåt eftersom det finns stomi mottagning där.
Väl framme fick jag tillslut morfin efter två timmar, läkare kom och kikade och jag fick komma upp på en avdelning. De ville vänta tills dan efter.
Dagen efter kom en läkare med sitt gäng och tyvärr måste jag säga att det var en person som verkade väldigt fördömsfull och nonchalant. Jag kan förstå att de försöker få en att komma därifrån på snabbaste sätt. Men denna människa hörde inte vad jag sa, eller brydde sig inte ett dugg i va jag sa. Det var som att jag inte visste vad jag hade på magen.
Att tillägga... Det finns inge värre än att träffa på såna här människor!
Han lyckades trycka tillbaka tarmen och det var väl bra.
Men han ville att jag skulle leva så här resten av livet.
"Vi vill inte operera dig. Att tarmen är lång bryr vi oss inte om, för såna saker gör vi inga ingrepp. Klart att om du nu har problem med läckage så kan vi väl kanske tänka oss att operera."
"Men du förstår inte... Tarmen är ju prolapsad!!!! Den sitter inte fast! Antingen är den jätte lång eller så är den totalt under buken. Den går inte att bandagera, jag får läckage varje dag och ibland upp yill tre stycken och då har jag inte räknat in natten...!!!!"
"Vaddå, klart den sitter fast, vi vill ju som sagt helst inte operera dig..."
Jag blev så lessen, irriterad, arg, frustrerad och var så trött med all smärta...
Jag önskade denna människa förändring i hans liv...
Hoppas han kan få stomi själv... Nä, så ond är jag inte, men jag tror såna här människor skulle behöva lära sig empati.
Det kändes som att prata med en vägg.
Som tur var fick jag prata med stomisköterskan som kunde lugna min oro.
"Klart att du ska få detta fixat, men inte nu så här akut, det är bättre att få det planerat och rikigt gjort. Oroa dig inte för det. Vissa läkare vill bara skrämmas lite. Vi fixar en tid, så du får prata med en läkare som vet vad han pratar om. Den du träffade ville nog bara verka smart och som att han visste vad han pratade om."
Puh!
Kände mig genast bättre.
Jag försöker så här i efterhand att inte lägga ner energi på denna läkare. Men fy vad svårt det kan vara ibland, speciellt då det nu inte är bra än och det kändes som att han bara ville slänga ut mig från sjukhuset. För samma dag han vart förbi ville han att jag skulle hem och jag ville det med, men jag själv ville det för att jag inte tycker det är roligt att ligga på sjukhus. Jag fick med mig 6 tradulan och 6 alvedon och har idag kvar en av varje som jag sparar på in i det sista. Det gör fortfarande fruktansvärt ont ibland, så ont att jag tappar andan. Tarmen är svullen och lila och nu har jag även bytt bandage några gånger och sett att den faktiskt har börjat lossna runt om. Jag har gapande sår som blivit lite gröna...
Frågan är hur länge det kommer hålla innan jag åker in igen...
Men jag vill inte verka tråkig och är inte rädd för lite magknip... för de var så han även uttryckte sig, lite magknip...
Han ville inte ens titta under bandaget och knappt ta av påsen...
Puh!
Blir less på mig själv när jag känner sånt här agg och orättvisa. Jag hade ju kunnat stå på mig, är så less på att va en mes. Jag skulle behöva lära mig bli arg på folk och sätta ner foten, inte tro att alla är snälla...
Fast å andra sidan handlar det om vad man i livet själv upplevt och uppfostrats till.
Klart han inte kan förstå om han aldrig varit där själv och kanske aldrig upplevt något som givit honom empati för andra. Han är säkert jätte duktig på det han gör med operationer osv, men värdelös på att prata med människor.
Känslor är säkert något han har väldigt svårt för.
Så nu har jag skrivit av mig lite...
Annars känns livet bra.
Kramar och kärlek.
sussan lull...
"God morgon älskling"
"eh..."
Shit, är det morgon...
Ögonen svider, kroppen känns som betong med rostiga gångjärn, allt är en dimma. Jag försöker ta mig upp från soffan, flaskan sitter fortfarande kvar i handen och jag tittar mig förundrat omkring. Eller försöker iallafall.
Lilla Ronja sover äntligen på mitt bröst.
Hon har lite trubbel med något som gör att hon skriker lite från och till på nätterna. Vi överlever, men det tar på krafterna.
Igår tog jag hela natten själv, var ordentligt slut på morgonen och frustrerad. Ingemar var irriterad för att jag inte sagt till och låtit honom hjälpa. Jag kände känslorna blomma i kroppen och började gråta, han kramade om mig och ursäktade sig.
Helt otroligt, hur härligt kan man ha det egentligen... Det är något fel på mig som i vana tror jag måste göra allt själv åsså har jag en underbar pappa till lilla Ronja här som mer en gärna vill göra lika mycket. Jag lever nog i nåt gammalt hemmafru beteende. Tänker att han jobbar ju, då borde jag åtminstone sköta hemmet... men så tycker han att han borde göra mer hemma.
"Du måste säga till och vara ärlig"
Kan det finnas mer mölighet till ett jämställt förhållande eller underlag för att detta förhållande kommer hålla.
Ärlighet...
Det viktigaste som finns...
Jag älskar ärlighet.
Jag mådde piss i förr går, tänkte för mycket och kände att jag behövde en delning, eller en psykolog, satt bredvid Ingemar och allt bara rann ur mig...
"Jag tänker för mycket... och känner mig lessen..."
"Vad tänker du på?"
" Jo, för det första är det mötet med Ilco som jag känner att jag inte orkar med, sen är det Ronas mage som oroar mig och som jag anklagar mig för. Jag får som för mig att det är min sjukdom, mitt fel som ställer till det och därför skriker hon. Eller att nu har det ju gått så bra att jag är rädd att förlora henne för... ja jag vet inte... vågar kanske inte hoppas fullt ut än... Sedan är det ekonomin, att jag inte får en slant förrän nästa månad,på grund av att det blev missförstånd med föräldrapenningen... Sedan är det att Lucas ska börja skola och då kommer jag inte längre kunna vara hans mamma fullt ut... sedan är det min egen mage som krånglar och gör ont och stomin som är svår att bandagera för prolapsen... sedan är det att jag känner mig så pluffsig och rastlös, som att jag bara går runt här och låter kroppen sina bort... och besvikelsen över att jag inte skriver och ritar och gör det jag älskar mest..."
Bara jag fick ut det, kändes det bättre. Vi pratade och kramades ett tag och jag kände mig genast lättare.
Jag har börjat springa lite, men det går inte så bra för magen gör ont. I början var jag glad att jag bara kunde ge mig ut, men nu känner jag mig lite frustrerad. Jag vill arbeta med kroppen och får för mig att jag sinar bort om jag inte gör det. Blir till och med avis på folk som får skotta. Jag saknar huslivet, bära ved, skotta, mocka... jag vill arbeta igen och inte bara sitta här på rumpan som en menlös uggla. Det går så långt att jag funderar på om min kropp är värdig den mat jag äter. Inte för att jag tänker skaffa mig ätstörningar, det kan jag inte, men förstå hur idiotiskt rastlös jag känner mig.
Jag skulle ha passat som bondmora, känner mig till och med avis på mormor och morfar som fick leva som de gjorde på den tiden.
Men hur som haver älskar jag mitt liv. Kanske jag låter bitter ibland, men jag gillar att vara där jag är ändå.
Blev så glad nu oxå då vi lyckades betala alla räkningar och ändå få över en tusenlapp på bara Ingemars lön. Då känns det som att vi kommer kunna klara oss bra när jag oxå har min inkomst.
Nä, nu ska jag gå och umgås med lilla Ronja, som hojtar i bakrgrunden.
kram och kärlek
lika barn leka bäst?
Man tager det man haver heter det väl... Jag saknar badkaret så mycket att jag försöker klämma ner mig i en scanbalja... Det går riktigt bra faktiskt men skulle vart skönt att få sträcka ut benen ordentligt någon gång. Barnen och jag badar tillsammans ibland, inte i samma balja förstås, utan bredvid varandra i var sin balja.
Vi fick låna en Rottis en sväng av min vän Barbro, Doris hette hon och var så himla go och fin. Jag har aldrig tidigare tänkt på att jag skulle kunna fastna för en Rottis men gu så fin hon va. Saknar vovve så mycket nu när Paddy inte är här och vi kommer nog skaffa en egen heltidsvovve snart. Vi har ögonen öppna hela tiden, fast vi vet inte riktigt vad vi vill ha.
Ingemar fastnade oxå för Doris.
Vi åkte till Vindeln för att visa up lilla Ronja för Ingemars vänner och familj. Mina andra älskade små knoddar hängde oxå med. Fy vad härligt det är att ha dom här igen, som jag saknat dem och så himla duktiga de är. De är inte avundsjuk på Ronja, men det är nog för att de får hjälpa till så mycket de kan och att Ronja är så himla lugn. Hon kan sova mest hela dagen och vaknar bara då hon vill äta, pruppa eller titta lite. Dock blir nätterna för oss vuxna lite störda, för då vill hon gärna va mer vaken.
Som i natt hade hon lite trubbel med magen och jag tror jag vet varför. På dagarna sitter jag och ammar och hon äter sig mätt på en gång och somnar. Men på nätterna är jag så trött och lite frusen så jag vill helst ligga och amma, men då verkar hon få i sig mer luft, äter mer ofta och grinar lite från och till. Själv känns det som om jag är vaken hela natten då jag inte hinner sova djupt.
Ingemar vill gärna hjälpa till, men ofta är jag glömsk och van att göra allt själv, så det går av bara farten. De gånger han hjälpt till har jag fallit i koma sömn och det har vart så skönt, så jag måste nog se tll att be om mer hjälp.
Min hjärna är mer senil än vanligt nu, jag kan glömma saker lika fort som jag minns dem.
Skulle gå ut med Ronja hämta barnen. Tomas, en vän och hans vovve var här, minuten jag hamnade utanför ytterdörren glömde jag bort att de var där trots att vi just sagt hejdå i hallen och låste.
Jag frågar vänner samma fråga tusen gånger men glömmer svaret lika fort som jag fått det. Det är som när jag bär klocka på armen, kollar på klockan tusen gånger men minns aldrig var den var. Var tvungen att sluta med armklocka, blev som tics.
Glömmer bort att folk ska hälsa på och blir lika glatt förvånad varje gång de står där bakom dörren.
Det känns många gånger som att jag skulle vart full och har minnesluckor.
I vindeln hade det varit -37 grader innan vi åkte upp, när vi var där, kunde vi inte låta bli att leka i snön med de små fast då var det varmare ca 20-25 kanske, om jag inte är helt ute på min cykel och cyklar.
Ingemars första pulkfärd;)
Snöbollskrig, mamma mot lucas!
Kallt är det men så himla vackert det är på vintern, det går inte en dag utan att jag förundras över hur vacker naturen är omkring oss här.
Tripp trapp trull
Tada!!! Lille Tiffany i bakrunden.
Big as mama!
Ha se hur stark jag är...
Snyggingen och hemmafrun från russin fabriken. När man tar kort sådär i solljuset syns alla visdoms rynkor;)
Jag har ju blitt trettio bast nu, fyllde år 28 december. Jag och min vän Malin retas alltid med varandra och eftersom hon fyllde 30 före mig retade jag henne för russin, men det fick jag tillbaka på min födelsedag...
Vi brukar säga att man introduceras i russin fabriken då man blir 30 bast:)
...gisses... jag är 30 bast... härligt!
Man får ju va enormt gla att man överlevt i hela trettio år eller hur... kunde inte vart så.
åsså lilla Ronja förstås!
Ronjas förstå pulkfärd!
Stolta systeryster med en michellín bäbys.
Nelly systern till Ingemars vovve.
Det är ingemar som tagit bilderna på henne och jag tycker de blev så fina, det är nåt speciellt med ljuset i bilderna.
Lino bino
Gossarna i familjen:)
Barnen och deras fort!
Och här vinkar vi hejdå för denna gång.
kram och kärlek världen!
Tacksamma 30 år är kommen:)
Hoppas på minst 60 till;)
tack så mycket för alla fina grattisar och ord!
Vill tacka för alla fina grattis önskningar!
och det är så underbart att höra... eller läsa ska man väl säga, att det jag skriver gillas. Det värmer i hjärtat och jag önskar ju att det på någotvis kankse kan ge något för någon, om så bara en tanke eller ett skratt, betyder så mycket.
Vi har det underbart ihop just nu i vår lilla bäbysbubbla, bubblan där man kan sitta å stirra på den lilla stackars bäbysen i timmar. Vi behöver ingen tv, vi har ju bäbysen...
Stackars bäbys, varje gång hon vaknar till är det alltid nån mupp där med stora ögon som stirrar på henne... skulle själv tycka det va lite obehagligt... Fast det är nog en himla trugghet då man är så där liten. man vill väl känna sig trygg och under bevakning då man inte kan göra något själv, annat än att träna upp de små musklerna.
Tänk att få börja så där från noll, då man inte ens kan hålla upp huvudet själv, måste va lite jobbigt.
Det är så himla fascinerande... så fascinerande att man börjar undra ifall man har fått hjärnsläpp eller nåt.
"Åh!!! kolla kolla hon log snett!!!"
"Kolla nu då!!!"
Fast när jag umgås med folk är jag ändå rätt normal inom vissa gränser och försöker att inte prata bäbys ifall folk inte är intresserade. Fast umgänget jag har häromkring har de flesta barn eller är dom himla intresserade och sugna på egna och alla verkar nyfikna, glada och pratar gärna om bäbysar och olika tankar där omkring.
Trivs som fisken i vattnet just nu här i Kramfors. Det är väl en liten stad där rykten sprids som ringar på vattnet, men jag är så anti sånt att jag inte tar in den negativa energin.
Jag tycker det bara skulle va lite sköj om det gick rykten om mig... jag skulle nog inte kunna låta bli att spä på lite extra...
det verkar som att folk hör så mycket om andra men tar aldrig reda på om det är sant och så är det nog överallt, det går inte att skylla på staden. Skillnaden att leva i en större stad är att man blir mer osynlig då och därför kan inte rykten spridas lika mycket. Så man får välja mellan att bo i en liten stad där många känner många eller i en större stad där man blir lite osynlig. Läste det i sociologin... sociologi borde alla läsa, det är beteende vetenskap där man är nyfiken på människors beteenden i olika situationer, grupper eller inviduellt.
jag har fått med mig mycket tankar genom det. Jag har som uppvaknat, kan kliva ur bilden och nyfiket tänka efter på varför jag och andra beteer sig som de gör. Många gånger hjälper det speciellt då jag känner negativ energi på vägen. Då kan jag tänka: Vänta här nu... varför börjar jag känna så här...
Då kan jag oftast analysera varför och förhindra att smittas av den negativa energin. Jag kan även pröva att reagera på olika sätt bara för att se om det gör situationen bättre.
Istället för att bli arg så lägger jag mig, visar ännu mer kärlek och berättar om mina känslor istället.
Det är alltid bättre att säga:
"När du säger eller gör så, så känner jag så här..."
Istället för att brusa upp och bli arg.
Att prata ut om hur man känner brukar vara som en ventil.
Några av mina vänner säger att de har så svårt för det, på fyllan går det bra, men sen får de ångest och skäms. De säger att de inte skulle kunna prata nyktert för att de då känner att de belastar andra...
Bland det finaste jag vet är när mina vänner öppnar upp sig och visar sina inre sidor vare sig det är sorg, lycka eller annat. Det finns inget som kan belasta mig då någon känner att de vill gråta i min närhet. Däremot kan jag känna att jag så gärna vill kunna trolla och trolla bort det dåliga den personen upplevt. Men det kan jag inte och jag tror att människors negativa upplevelser även är en del av utvecklingen i livet, bara man ser vilken dyr erfarenhet man kan vinna på den. Låter hemskt kanske, men som jag tidigare nämt är mina upplevelser kring sjukdom och op och även annat en ordentligt viktig utveckling för mig i min förståelse och empati för andra och för att inte tala om vilken tacksamhet man kan få känna till livet.
Jag önskar att alla mina vänner förstår att jag verkligen menar när jag säger att deras sorg inte är en belastning för mig utan tvärtom, det är då jag verkligen känner mig som en vän och det som sägs i hemlighet förblir hemlighet.
Bland det bästa jag vet är när vi har alla våra barn och träffar andra vänner med alla deras barn... jag älskar att få ha både vuxna och barn omkring och att få både vara barn och vuxen. Jag föröker uppmärksamma alla barn, så de känner att de är med och inte behöver kriga om de vuxnas uppmärksamhet. För de kan lätt bli så ibland.
"Gå och lek med de andra barnen så vi vuxna får prata"
Jag kan inte ignorera barnen, när de frågar och pratar vill jag att de ska känna att man ser och hör dem. Jag brukar tänka utifrån hur jag själv vill bli bemött och barn brukar inte få den bästa behandlingen av vuxna alltid, gäller även mig själv. Fast det är på gott och ont. Man kan ju bli så himla trött som förälder efter timmars konstant pratandes av en fyra åring eller hyperaktivitet av nån sex åring.
Men man kan alltid göra sitt bästa och även om det känns som att man är en dålig förälder för att man inte har den där lek orken så ska man tänka på hur många fler som tänker liknande. I dagens samhälle är det nog så otroligt vanligt att föräldrar har dåligt samvete för att de inte hinner med barnen eller orkar leka med barnen och då tror jag det kan va viktigt att prata med andra föräldrar om det, så man inte känner sig ensam och blir deppad över det. Att lätta på sig brukar för min egen del ge styrka och att inse att man är en av alla brukar oxå ge mig styrka. Det är sällan man är ensam om något.
Jag längtar så in i norden tills vi har vår gård och jag hoppas faktiskt att det blir häromkring för då vill ja att alla ska känna sig välkomna till oss. Våran gård ska vara ett paradis för vänner, barn och andra. jag skulle kunna tänka mig ha som en liten fyra h gård dit föräldrar kan komma med sina barn och slappna av för ens stund, kunna känna att det är roligt med barnen. Ett litet ställe där ingen behöver skämmas och alla kan känna att de får lite mer energi... eller ännu bättre om de får mycket energi förstås:)
Jag har varit och ridit äntligen hos och med babsan... så underbart härligt... längtar så efter egen pålle... den ska va som på western filmer. Dår de bara kan rida omkring överallt och även lämna hästen överallt utan problem och med underbar kontakt emellan.
Jag fick massage i födelsedags present av min älskling, så kl elva idag ska jag masseras... fattar inte att jag är lite nervös för att göra det. Känns som när jag skulle gå till psykologen första gången på nåt vis. Kankse är det för att jag aldrig blivit masserad av en okänd person förut och det känns lite märkligt, men det är väl dax att vänja sig för det behövs nog. Har några knölar på ryggen som gärna vill ge mig ont speciellt om jag råkar titta för snabbt åt nåt håll, då är det som att nån knöl trasslar in sig och jag får ordentligt ont.. och kan inte titta uppåt eller åt sidan utan att vänd hela kroppen som en stel robot... haha.
Tack än en gång för alla grattis önskningar.
kramar och kärlek på er!
små tår som är oanvända...
Välkommen Ronja!
Ett nytt litet liv har kommit till världen, Ronja heter hon är 2800g tung och 47cm lång. Ett underbart vackert litet troll som mest bara vill äta och sova hela tiden.
Det utspelade sig på julaftonen.
Ingemar var ledig, vi hade barnen, packad ihop oss med alla julklappar och paddy på bussen till Solle för att fira julafton med min mor, far, bror och Marie.
- Men du vi kanske borde fixa en sån där väska som det sägs man ska ha med sig på bb?
-jo kankse det...
Plupp så var de tankarna bortglömda.
Inte hade jag nån aning om att Ronja ville ut just denna kväll eller natt...
Okej inte bästa bilden, men lucas väntar på tomten:)
Lino ser kalle..tror jag...
I Sollefteå väntade vi alla hungrigt på julmat och barnen på jultomten.
När vi kikade på kalle skedde nåt märkligt. Jag var mellan köket och tv:rummet i mina egna tankar åsså... sipprade det till lite i byxan.
"Va tusan var det där?"
Tänkte jag för mig själv... detta måste undersökas. In på toan och kika i byxorna... ingen vanlig flytning, det var bara vatten... vatten... men herregud kan det vara sant!!!
Jag tassade ut igen och små ropade lite på mamma med en mjuk röst..
-mamma... jag vet inte riktigt... men jag tror att vattnet just gick...
Mamma stelnade till med stora ögon.
-Va?
-Jo jag tror att vattnet gick, men jag är inte riktigt säker och vill som inte oroa i onödan... men jag tror det... liksom...
-Va? Är det sant... herregud....
Sen minns jag inte riktigt vad som hände, men plötsligt stod vi alla där ute i hallen (förutom de små trollen som ville öppna julklappar) och jag försökte på lugnaste sätt förklara min vatten historia. Alla fick stora ögon och fundersamma uttryck. Ingemar blev helt tyst, stel och stirrig.
-Fast alltså jag kan ha fel, det kom ju så lite och jag har inga värkar... vi kan nog vänta en stund och se...
-Va? Vaddå vänta?
-Jo, men de brukar ju ändå vilja att det ska va minst fem minuter emellan värkarna innan man åker in... eller ja att det är då man iallafall borde åka in...
-Äh... okej...
-Vi kan väl ta och äta nu..
Flocken av vuxna var plötsligt som förrvirrade, lobotomerade och stirriga hönor utan kackel.
Vi började äta...
Jag kände mer vatten sippra till i byxan...
"Shit alltså det är verkligen vattnet!!"
De andra pratade med mig men jag hörde inte riktigt vad de sa alltid utan satt som i min egen kropp och pratade med mig själv, inom mig.
"Bäst att kolla igen..."
Jag smet till toan.
"Jo... det är vattnet... det är vattnet..."
La dit kompresser som inte höll vattnet undan ändå, hade inga bindor och funderade på hur dåligt med saker och kläder vi hade med oss...
"det var som tusan alltså, självaste julaftonen som vi skämtat om... och hur ska detta gå... shit alltså jag är nog lite nervo..."
Jag lyfte handen och kikade på den, den skakade, benen skakade oxå lite. På med byxorna, nytt andetag, känn lugnet, inga hemska tankar nu åsså ut från toan.
Vid matbordet:
-Jo asså det är vattnet som gått... det sipprar liksom på och jag kan inte hålla mig... så ja jag vet inte, fast jag kan ha fel... eller nä det kan jag väl inte... annars måste jag verkligen ha stora problem med att hålla mig...
-Men herregud ska ni åka in nu då!!
-Nä asså de kommer ju bara skicka hem oss igen... det är ju det där med fem minuter...
Ingemar:
-Men ska vi till Sundsvall så...
-Äh! Nä strunt i Sundsvall, jag orkar inte åka dit... vi tar Sollefteå sjukhus... det ska nog gå bra, de lär väl kunna skicka oss vidare om det skulle trassla för mycket. Annars måste vi väl åka nu och jag vill inte missa julklappar eller barnens öppnande...
Flodhästen med familj som snart skulle få träffa Ronja...
Och jag måste bara få påpeka hur underbar de var och är i Sollefteå... bästa förlossningen hittills, det är min tjurighet och mina hjärnspöken som fått mig bitter om det stället. Det beror nog alldeles på vem man träffar där. Så jag har ångest för att jag inte trodde på Sollefteå innan.
-Är du säker...
-Jajjamensan
Så vi åt upp maten, vattnet sipprade på och jag hade inga fler kompresser att utnyttja. Mamma hade ingen binda heller(sånt har hon växt ifrån;))... jag tog mina ny tvättade sockar och la i trosan...
Ingemar:
-Men borde vi inte åka in iallafall... jag är nervös...
-Nä... men värkarna har ju inte börjat... Men du, vi kan ju ringa dit iallafall....
Ingemar ringde och de ville trots allt att vi skulle komma dit för att kolla så det var okej.
Fast vi sa att vi skulle dela ut julklappar först eftersom knoddsens far skulle hämta dem sex och det inte var så länge kvar dit. Ingemar skulle dessutom va tomte oxå.
Så julkvällen fortsatte i någon sorts bubbla där alla vuxna låssades om som att de var lugna och coola utan större problem... men under huden något nervösa och fundersamma...
Vilken snygg tomte va:)
"Jag såg mamma kyssa tomten jag..."
Mmmmh helt korrekt, mamma är kär i denna tomte.. fast bara denna då...
små trollen
När julklapparna var utdelade.
-okej det är väl lika bra du kontaktar taxi...
Små utpustanden hördes omkring mig från alla vuxna...
Puh, äntligen tänkte de...
Ingemar gav nog den största lättnaden.
Vi åkte in strax efter barnen åkt.
Möttes av en super duper härlig och trevlig barnmorska, som hade ett underbart härligt skratt.
Allt såg fint ut och hon tyckte att vi kunde åka hem igen och invänta värkar, precis som jag sagt tidigare.
Så vi gjorde det, åkte hem till mor å far, fortsatte kika på tv, äta gotta och invänta värkar.
De började som små förvärkar, men snart övergick de till starkare saker och tillslut hade jag jobbogt med att prata eller nästan tänka överhuvudtaget.
Ingemar var stel och nervös, men världens gulligaste och hjälpsammaste.
Han föreslog att vi skull gå o vila, detkändes bra för jag kunde inte va social längre med de där värkarna och den där känslan i baken. det kändes som om jag var super bajs nödig... men jag har ju inget bajshål så det var jätte irriterande.
Vi låg i sängen, han höll om mig, värkarna blev kraftigare och kraftigare och jag andades mig igenom dem.
Ingemar mådde dåligt, han var tvungen att spy en sväng och hade ont i både huvud och nacke av nervositet och spänning.
Jag trodde han skulle somna ifrån mig...
Jag måste få erkänna nåt...
Något jag inte gillar är att bli lämnad själv med mina plågor bredvid en som sover. Då blir jag så där dum att jag ska vänta ut allt för att jag inte tror att det är så illa. Jag vill liksom inte väcka nån i onödan.
Därför har det blitt akut operation nå gång hit och dit. Fast främst är det för att jag även väntar ut mig när jag varit ensam hemma oxå... eller vänta här... jag behöver inte va ensam heller...
Nåja han var vaken hela tíden och det kändes himla skönt och tryggt. Mot elva tiden på kvällen började värkarna komma var sjunde minut. Fast kanske närmare oxå för jag tycker det e så svårt att veta vad som räknas... de små värkarna däremellan med?
Jag gick på toa och kände det som att jag verkligen skulle vilja bajsa stort alltså, riktigt obehagligt då man inte kan. Antar att eftersom jag inte har verken tjocktarm eller ändtarm så kommer det hela åt nå nerver som ger otroliga fantomen känslor, för så här kändes det inte de förra gångerna.
-Nä, älskling nu är det kankse bäst att åka in för det börjar kännas för obehagligt för att riskera att föda i taxin på vägen dit.
-Okej!!! sa han förvirrat och yrt.
Taxin kom, jag var redo, värkar kom och gick, Ingemar var på toa...
-Älskling åker vi inte nu föder jag i hallen...
-Okej
Funkar med lite hot;)
Väl inne var jag dock inte öppen mycket. Vi möttes underbart trevliga barnmorskor... vissa människor är verkligen där de borde alltså, fy så himla goa de var. Deras positiva energier spridde av sig runt på hela förlossniingen och bb.
En av dem hade fötts på julaftonen och tyckte att nu var det dags för de till som skulle födas då...
inne på förlossningen
-Jag är nyfiken på ryggmärgsbedövnig, kan man få det?
Jag möttes av skrattande barnmorskor...
-Du är trebarnföderska som fött utan hittills... jag tycker du ska försöka utan även denna gång.
Jag kände mig vekast i världen just då...
-Nä asså jag undrar mer som bara... har ju aldrig fått testat liksom...
Försökte jag slingra mig ur mitt dåliga samvete, för jag vill inte framstå som vekling, aldrig någonsin, smärta är jag aldrig rädd för... right...
Klart jag är... men jag vill inte visa, jag kan hantera det fast det gör ont som i helvete själv... och jag är nog duktig på att skymma det genom att finna små punkter i mina tankar som stärker mig.
Ett flummigt avslöjande:
När jag har ont som bara den efter op eller vad som helst blundar jag, går in i mig själv, söker efter styrka och finner det i olika bilder jag tänker mig. Tankar på vatten som i en sjö där vågorna svajar eller nåt droppar så det blir såna där ringar på vattnet fungerar för att lugna mig. Så under de värsta värkarna låg jag och tänkte på vatten ringar.
Nåt som fungerar då jag är nere och låg är att jag går in i mina tankar och tänker mig som att jag har en ljusglob i mina händer som är fylld av energi, positiv och glad energi. Den ser ut som en eldboll och lyser så kraftigt och vackert. Jag håller den i mina händer och den lättar och sprider sin energi till mig, till min kropp och omfamnar den mörka negativa energin som finns i mig. Den omsluter den och omvänder den till positiv energi...
Låter asflummigt... men gissa vad... det fungerar för mig... så jag tänker fortsätta med det vare sig folk bryr sig eller ej. Jag tänkte t.o.m. tattuera denna ljusboll någonstanns på mig, för att den vart med mig ett tag och är en viktig symbol för mig som gör mig stark i lägen där jag tror att jag är ett offer.
Nä så det blidde ingen ryggmärgbedövning.
Meningslöst tyckte de.
Okej tyckte jag... puh
"Faan som faan alltså... det var ju så här det kändes..."
-Men du ska få lite morfin så du kan slappna av och vila lite..
-Morfin?
Va vänta här nu kan man få det? Det har jag aldrig blitt erbjuden förut...
-Jo det har visat sig att morfin har en bra verkan för de som föder. Det gör dig avslappnad så att du snabbare kan öppnas och förlossningen går smidigare.
-aha men vad väntar vi på då?
Jag fick morfinet... och eftersom det var ett tag kvar än kom de med en till säng så Ingemar kunde vila i den.
Där låg vi och inväntade, jag med värkar som gjorde mig okontaktbar emellanåt och tankar om vattenringar som sprider sig. Men där emellan skrattade vi och hade det mysigt ihop.
De blivande föräldrarna, en tre barns och en ett barns.
Men snart började det kännas tufft att hålla emot, när jag var öppen 3cm ville jag krysta, men det går inte serru för man ska va öppen tio.
Hon bad mig hålla ut en stund till.
Jag höll ut, det var inte det att det gjorde för ont utan att jag blev så enormt sugen på å krysta som var värst. Som att man skulle vara så bajsnödig man bara kan men inte får bajsa och ska hålla sig i tre timmar till. Fast att tillägga så har man en bajskorv på tre kilo som trycker på och sakta skaver upp en innifrån och såna otroliga kramper i magen att man måste tänka på att andas.
Jag kallade på henne en gång i timmen tills jag var öppen 7cm.
Vi hade fått lustgas sista tiden och Ingemar stod och fifflade med den.
-Nä... nu kan jag inte hålla mig längre pep jag, nu måste jag få krysta!!!
-Kan du plinga på dem!
-mmmhh... okej... Han försökte få tillbaka lustgasen på rätt läge.
Sköterskorna kom och äntligen fick jag krysta på. Fy tusan vad ont, men va skönt att få slippa hålla sig någe mer.
Jag höll hårt i lustgas masken, men nu stängde de av den, så det bara var syre.
Det var fortfarande en hinna ner till kvar som hon tänkte spräcka, men när jag krystade på så splattade det bara till och den sprack själv. Sedan tog det bara fem minuter och tre krystningar så var knodden ute.
Men jag ska tala om att det kändes minst som en halvtimme.
För när huvudet sitter där precis mittemellan och man inte känner ifall det är på väg ut eller om det tänkt sitta kvar... och det gör så ont så man bara önskar man kunde svimma, så känns det som att tiden står stilla...
Vill man veta hur det är att leva i nuet ska man testa föda lite barn.
Jag kunde inte heller låta bli att känna mig så in i nordens irriterad då. Fast det visade jag inte men mina tankar svor ett antal gånger hit och dit både på det ena och det andra och inte ett enda av dem kom ut ur munnen.
Krystvärken avtar och man får nån minuts vila. Det gör fortfarande brännande ont, huvudet sitter i mitten och man bara pyser ihop för en sekund för att finna någon sorts styrka.
"Faan asså va ont det kommer göra... fy vad jag vill slippa alltså... men jag måste fy tusan fy tusan..."
Tänkte jag jag ville vila men tänkte det bästa jag kan göra är att bara ta i för kung och fosterland så den kommer ut någongång och efteråt vet man ju att denna smärta försvinner...
Belöningen för mödan som kommer sedan borde alla få uppleva, för den känslan slår inget jag varit med om.
När man sedan pressat ut hela ungen känner man sig så otroligt duktig, så otroligt lycklig och så otroligt glad för att det äntligen är över...
Men jag ska inte säga man för då generaliserar jag, jag kan bara prata för mig och de som känt liknande som mig.
Man får det bästa av allt... detta underverk som skriker i chock av att få komma ut till denna värld.
Vilken vinst!
Så vacker och så underbar!
Min Ronja...
Nej, vår Ronja...
Okej, jag vet att för de som inte skaffat barn eller så, kanske hon inte ser ett dugg fin ut och som alla andra små bäbysar i världen. Men för en nybliven förälder.... hamnar man i en bäbysbubbla där hon eller han är det finaste i världen. Om jag kan tala för mig själv iallafall och som jag hoppas att alla i hela världen känner till sina barn... men som jag vet att det inte alltid är så... tyvärr...
De nyblivna föräldrarna.
En trött men överlycklig mor och en överlycklig far.
Jag var grymt nervös för att bli sydd, att jag spruckigt. Jag tycker det inte är skönt att bli sydd efter. Två gånger har jag gjort det tidigare och bedövningen har aldrig tagit då. Man är så trasig där nere att man vill vara, åsså ska de dit med sprutor, nål och tråd och sy en med full känsel.
-Snälla jag gillar verkligen inte att bli sydd efter... kan man inte vänta tills bedövningen tar eller nåt.
-Oroa dig inte du, vet du vad... du har inte spruckigt någonting!
-Va!!! Är det sant!!!
Tjoho!!
Puh vilken lättnad!
Så ännu mer tacksam blev jag för det!
Denna förlossning var den smidigaste hittills och jag vet inte om det faktiskt berodde på att jag har stomi. Så för de som oroar sig med påasar på mage inför förlossningar... kanske man inte behöver det och jag hoppas att jag kan ge dem ett litet hopp som minskar den oron.
Nån dag efter förlossningen när vi kommit hem till kramfors fick jag även uppleva en massa känslor som spirade runt i kroppen. Alla känslor jag hade förstärktes till max.
Vår kisse hade bajsat i sängen och jag blev arg, Ingemar blev arg på mig för att jag blev arg, jag blev ledsen på honom för att han blev arg på mig.
Jag började gråta och kunde inte sluta.
Jag kurade ihop mig i soffan och skämdes för att jag kände mig som en idiot... varför var det så här, varför gråter jag, varför är jag känslig... jag fattade noll...
Ingemar såg mig och kramade om mig ömt och där satt vi sen en stund tillsammans ihop kurade i soffan. Jag grät och grät, tårarna ville inte sluta.
Tydligen har man mycket hormoner som vill spira runt efter en förlossning, det och att jag hela graviditeten blockerat mig en aning. Krånglet i början med alla operationer hade gjort att jag inte vågat tro fullt ut.
Men nu sitter jag här med vår lilla Ronja och känner sån tacksamhet för allt.
Det var det som kom i tårar med... tacksamheten över detta lilla liv som nu äntligen är ute från min kropp och som jag inte längre helt själv behöver skydda och ta hand om, detta lilla liv som jag äntligen får se.
Även Ingemar kände likadant, så vi låg tillsammans i soffan ett tag och bara grät och höll om varandra.
Nu har jag tre älskade små troll att skydda och ta hand om, tre små änglar som jag ska stötta i deras liv. Jag finns här för deras skull och ska göra mitt bästa för att kunna ge dem det liv de behöver var och en för att kunna utvecklas, uppleva och njuta av sina liv på bästa möjliga vis.
Så där nu kommer lite bilder och sen får historian sluta här för denna gång... ska bara veta att det tagit mig en halv dag att få ihop detta... inte konstigt att jag inte skriver jätte ofta kanske...
Kramar och kärlek världen!
och gott nytt år!!!
första dreadsen:)
Muterad mamma från järntiden...
Jo, superbra ide, jag drar knoddsen på boben ner till stan.
-Jag vill sitta fram!!!
-Nej jag!!!
Gnäbb, gnäbb, gnäbb...
-Lucas fram dit och Linnea hem, bestämmer jag! Annars stannar vi hemma hela dan!!!
-NEEEEJ!!! Okej mamma det blir bra!!!
Tungt som tusan, börjar svettas, varenda gruskorn bromsar boben, ångrar mig efter 20 meter i tankarna.
-Fy tusan, varför ska de där idioterna sanda gångvägarna när det inte ens är halt? Jo, jag fattar... säkert förebyggande om det skulle tina o bli halt...Typiskt överdrivet livrädda människor... De kan ju sanda ba halva gångvägen iallafall, inte installera en ny grusväg hela vägen...
Framme MVC
-Har du nå frågor inför förlossning?
-Hm, jo egentligen, slidgången har inget stöd...
-Nä inget att tänka på, ska nog gå bra...
-ookej... men.. jo, stomin...
-Nä, det ska gå bra oxå...
-...men jag vill...
-Sollefteå sjukhus blir väl bra va...
-NOPE! Jag tar Sundsvall!!! Där åtminstone stomi folk finns som vet va de pratar om, vill inte va ett exprement mer, inte när ett litet liv står på spel!!!
Känner ingen direkt förståelse eller stöd direkt ändå inför förlossning av egentligen någon vårdpersonal, så varför ens bry sig. Har hittills inte träffat någon som egentligen tar sig tid å lyssna på en när det handlar om min sjukdom och hälsa. Alla verkar bara tro att man är en fjant så fort man undrar nåt och försöker slinka undan med snabba svar som jag vet bara är en massa antaganden. Men som tidigare nämt, när man har en kronisk sjukdom och genomgått en hel del verkar det förväntas att man ska tycka det mesta är små saker.
Undrar om det är dem själva de försöker lugna och om de är rädda för psyket på folk.
Slår vad om att jag fått rakare svar om jag vart av manligt kön. Kvinnor ska ju anses vara så mesiga jämt, speciellt de som har barn... Fy, vad jag kan tycka det är trist att va kvinna ibland, så trist att jag blir deppad, riktigt knäppt. Blir både deppad av hur vi kvinnor kan bete oss och över vilka risker vi kan bli utsatta för att vi bland annat är fysiskt är mindre stark(om vi inte tränar förstås), ex våldtäkt osv. Åsså det där attans fördomsfulla antagandet om att kvinnor ska va vekare med känslor både fysikst å psykiskt...
Kom och lev mitt liv utan att gnälla då, vilket jag sällan gör och se om du pallar det?
För att inte tala om att genomgå en förlossning, känslan av att spricka, ha värkar och bli sydd utan bedövning utan att gnälla...
Nä, nu ska jag inte fastna i sånt här fjant dravel... för jag tycker det kvinnliga könet kan bete sig minst lika dumt...
-Varför hör han inte mina tankar, är väl nåt som är så typiskt för kvinnor, eller... jag är hans extra mamma trots att han är en vuxen man och sen klagar jag på att han aldrig kan göra något själv.
Jag vill veta verkligheten och inte bli antagen för att va en mes ba för att jag är kvinna å funderar på saker och ting som rör min kropp.
Fråga inte då, om det är så svårt att lyssna och svara ärligt. Jag spelar ändå bara med dig för att slippa oroa dig och inte mig.
Skulle vart skönt att möta en läkare som även bryr sig i att man har ett psyke oxå och som inte är rädd för att va ärlig med en.
Tar förlossning som den kommer som med allt annat som kan vara oroande i mitt liv. Varje förlossning är unik, det kan gå fanders vare sig man är frisk eller inte och kan gå bra vare sig man e frisk eller ej.
Tror de runt mig är nervös, men inte jag, idiotiskt?
- Men det är ju då det blir spännande, ska vi överleva eller ej... hahaha...
Man kanske blir så här knepig då ens liv stått på spel några gånger.
Hemväg med bob.
Tusan att jag skulle behöva handla oxå...
Utsvultna, trötta barn gnäbbar om boben halva vägen...
....den där satans boben...
Mamma, hotar lämna den eller ge den till barnet som passerar...
Barnets förälder tittar dömmande
-så skulle jag aldrig bete mig med mitt barn...
mamma tänker
-nä men du skulle vilja...
Fungerar i tre sekunder varje gång.
Känner värme blossa, ögonbryn åker ner i ögonen, svettas, ilska bullrar upp som ett svart hål i hjärtat...
mamma muteras
-AAAARRRGGGHHHH!!!! Ge mig boben... nu åker den ner i ån!!!!!
mamma rycker tag i boben och lyfter den som arga hulken
-AAAAAARRRRRHHHH!!!!
Barnen dinglar med boben i luften
-Neeeej mamma neeeejjj!!!!
Mamma finns inte längre hon har muterats till ett vrålande monster från järntiden och gnager på boben...
-AAAARRRGGGHHH!!!!
-Bob helvete som existerar i mina barns närhet... du ska få GGGRRRRRR!!!!
Tiden stannar
snöflingor svävar sakta runt monstret med tänderna i boben...
människor verkar undvika deras närhet...
Mamma återkommer och inser hur situationen ser ut...
Ops!
Vad hände?
Djupa andetag...
puhu! ställer ner bob försiktigt och skakar lite på sig...
Mamma börjar skrattar så hon kiknar...
-Haha!!! så jäkla fult!!!
Barnen stirrar storögt och funderar vart deras mamma kommer ifrån...
-vi har en instabil mor...
Mamma andas djupt ett tag till, tar bob och påsar och går en bit, utan ord...
Barn följer efter tysta som musar, rädda att mamma är instabil...
Mamma stannar, står still, funderar, lyfter högra handen med pekfingret högt och vänder sig om mot barnen.
Barnen stannar på sekunden med stora ögon knäpptysta.
-Okej, vi prövar, ni får åka sista biten om ni har påsarna i knät...
Barn, andas ut och svarar med små snälla pip röster
-Okej mamma vi lovar...
Sista biten går glatt och lugnt till, barnen skrattar och mamma ler...
Vid matbordet
-Men mamma detta har vi aldrig ätit förut, inte med pappa heller... och han blir aldrig lika arg som du...
Nudlar med köttbullar, majs, gröna ärtor o korv är serverat.
-Jasså... Ja, kanske för att er mamma är knäpp i knoppen...
Det dåliga samvetet finns i knoppen, ops, klart han inte blir, fy vad de måste ha det bättre där...
Jag förstår om de inte kommer vilja leva med mig sedan...
Jag är van att klara mig helt själv; hemmet, ansvaren, uppfostran, räkningarna, arbete el studier, barn och sjukdom... kanske därför mitt humör ballar ur ibland, men man ska ju inte skylla ifrån sig.
Är så van att klara mig själv att jag fortfarande känner som att jag är det, blir väl så då Ingemar jobbar sent varje dag.
Är aldrig rädd att klara mig själv och ser sällan en hinder i det, däremot utveckling... men jag kan inte lova att inte balla ur från och till.
Tur att det är saker som flyger å far då och ibland mig själv. Slog mig blå å gul å röd på ett träd en gång... okej inte bara en gång... har lite ärr kvar...
Därför är springning bland annat viktig för mig... blir så mycket mer lugn då...
Stackars dig som är ensamstående studerande kvinna... tur att jag har mitt på det torra...
sa nån en gång
- jag har kronisk sjukdom, påse på mage, inget körkort...
osv... oxå..
Med ett leende...
Har kommit på att jag har en depretion som återkommer och varför...
Jag blir uttråkad på livet från och till och då inte bara för att jag är kvinna...
Jag vill ha ett arbete där jag kan förändra och bidra...
Om jag inte haft barn och denna sjukdom hade jag velat haft ett jobb som ex läkare utan gränser eller nåt sånt liknande. Jag skulle verkligen kunna tänka mig sätta mitt eget liv på spel bara för att kunna förändra lite i världen.
Så jag tänkte att jag skulle försöka hitta något jobb och utbildning, fast till att börja med här på hemmaplan.
Jag tänkte att kanske arbeta med utsatta barn på något vis, för där har man chansen att förändra, ge dem en paus där de kan känna kärlek och inte tappa empatin. Jag tror att de som växer upp utan kärlek, med våld kan tappa empatin för andra och då börjar ju jorden cirkulera bakåt.
Äh, får väl se...
Men jag vet att jag inte kan ha ett arbete bara för att ha ett det, lessen, men jag kan inte hålla med frasen: "man ska va tacksam att man åtminstone har ett jobb"... för då lovar jag att min livsgnista blåses ut...
Jag måste ha utveckling, känna förändring och mening i mitt arbete...
annars kan jag lika gärna gå å dö i ett hörn eller nåt
Nä nu ska jag sova.
natti
Mage å julpyssel! Har gjort 35v nu är i 36:e... passa er så ni inte får en bäbys på er;)
Magen i vecka 35, haha jo som man kan se på handen så har jag antecknat mina barns personnr för att minnas när jag svarade skol och omvårdnads tanten med mamma mu röst. Som tur är verkar vi få dagisplats ändå och soc har inte varit och knackat på än.
Mage från min vänsta sida...
Från min högra sida...
Åsså framifrån... bakifrån får ni inte se för det känns för krångligt... skulle vart väldans yoga vig då.. vilket man inte är som gravid....
Saknar mina troll som attans, så mycket att det gör ont då jag tänker på dem. De har magsjuka nu oxå och då skulle jag önska att de kunde vara här med mig. Daniel är på kurs i Timrå, så Monika är hemma med dem och jag önskar att jag kunde ha dem istället... man är ju mor liksom med allt som ingår känslomässigt... men jag håller ut till söndag.
Julisgranen är uppe och tindrar så mysigt... Blir inte så fina kort när det är mörkt dock och med blixt ser det ba värdelöst ut.
Men mysigt har vi:) Tänk om man kunde ha det året runt, iallafall hela tiden då det är så häsr mörkt ute.
Jag efterlyser snön! Vart är du, kom hit å hälsa på mig!!! å alla andra förstås...
Jag hittade nåra fina krokar på dollar som passar för alla med längd under 150...
Barnens rum som de pysslat lite själv i. Håller på att fixa en egen adventskalender åt dom med små paket åsså ska jag måla ninja turtel till linnea å spindelmannen till lucas som paketen ska hänga på.
Jag håller oxå på att samla lite kartonger å annat skräp som ska passa in i min lilla spindelmannen och ninjaturtel city. Jag tänkte nämligen göra en stad till dem...ok inte en hel stad, men i allafall nåra höga skyskrapor. De ska jag göra lite fönster på å måla gråa åsså he in ljusslingor i så att det lyser. En ska vara world trade center som man kan dela i toppen om man vill, närå, men liknande iallafall. Sen ska jag göra vägar, ta in kvistar å göra träd... osv
Folk slänger så mycket nu för tiden, så man kan hitta mycket överallt:)
Elstolpar kan man oxå göra av lite gammal kabel å pinnar... Ett stall till linnea med gammalt torkat gräs åt hästar, köpa fejk gräs och göra gräsmattor eller hagar... Ha!
Man kan ju hålla på i oändligheter!!
Nåja först ut är en bild till ilcos nya ungdoms projekt som jag har filat på i ytankarna flera dagar. Den ska vara till en folder.. jag vill göra nåt som attraherar unga 13-19 år och det är svårt. Men jag tror jag gör en gubbe i south park som ingemar gav som förslag. Kanske inte vad ilco förväntar sig, men iallafall vad ungdomar gillar...
Fast hur står det då till med att använda deras bilder till en folder... man kanske blir stämd då...
suck!
Får nog hitta nåt annat.
Ingemar får oxå va me på ett hörn denna gång.
Här är Simba som jag brukar få låna ibland av Tomas:) Jag gillar Simba han är mer familjekär än Paddy.
Okej, jag vet att jag sagt att jag inte vill ha för gosiga djur, men då menar jag djur som Greta, som i stort sätt vill sitta i ansiktet på en, äta mat ur ens öron och dricka ur ens ögon... åsså de där nålarna hon har till klor... iunte skönt att vakna till mitt i natten....
Fast hon slår ju inte Samuraj Svante som vi hade förut jag o Daniel... Han var inte gosig utan istället hjärnskadad. Han kunde sitta under soffan å snitta hälsenor, va jätte gosig en stund och sen bara explodera till en ilsken klösmaskin, hoppa upp i ansiktet mitt i natten och klösa lös...
Fy fruktansvärda minnen.
Men han blev påkörd.. puh..
Han är den ända kissen som jag både kastrerat, öronmärkt å vaccinerat åsså blev han knäpp å påkörd.
Så kan det gå.
Annars har jag avverkat... hmmm Tuss, Fluff, Svante, Singne, Olle, Åke, Hjalmar, Nån svart långhårig sak, nån svart å vit han kisse, Måns, Ragnhild... åsså nu har jag Greta... Greta har jag haft ett tag faktiskt måste va tre år eller nåt.
Kan hända att jag haft fler kissar oxå, men jag minns inte riktigt. Dessa katter har kommit å gått sen 99, så det är bara på tio år, imponerande va!
Den kissen jag saknar mest än är Tuss vår första, hon var kanon, men sen när man skaffade kisse på kisse som antingen var hjärnskadad, förvildad, övergosig, ständigt kissande och bajsande på fel ställen- så började jag tappa modet om att det ens existerar kissar som passar mig.
Så efter Greta blir det nog ingen kisse förrän man bor med stall möjligtvis, då de kan gå ute och jaga musar osv.
Katterna har sprungit bort, blivit påkörd, kidnappats osv... om nån är nyfiken.
Men va inte rädda för att jag ska sprida kattotur... de jag känner som har kissar har sina kvar iallafall... jag kanske inte ska va kattvakt dock...
Monika var lite orolig för deras kisse som är nån raskisse då hon och Daniel flyttade ihop och han berättade katthistorierna...
Men det verkar som att det är jag som har katt otur, för deras är kvar än och det är väl fyra år kanske iallafall..
Typiskt att den gosigaste kissen skulle stanna med mig då...
Gosiga Greta!
Nån hade kommenterat och det lätsom att livet var ganska tragiskt då man lever med knasiga gener o mutationer som jag bär på och jag måste bara få säga min egen synpunkt angående livet med denna sjukdom och nu kan jag endast prata ur mitt eget tycke, mina egna upplevelser och mitt eget liv.
För min del anser jag att jag ska ta till vara på mitt liv så gott jag bara kan. Det går visserligen ner och upp i skallen på mig, men säg nån som aldrig upplever negativitet.
Jag tror för min egen del att även om mitt liv inte kommer vara fullt så länge som för andra friska så ska jag ändå leva det fullt ut med så mycket glädje och utveckling jag bara kan. jag tror att det är meningen jag ska ha detta för min egen utvecklings skull.
Med denna tro gör det att jag känner trygghet och styrka, men som sagt ibland trillar jag ner i mörka hålet å simmar runt lite i svarta tankar som känner meningslöshet.
Men då önskar jag tecken på varför jag finns och vips kan någon vänlig själ eller händelse i min närhet påminna mig om kärleken, spänningen och hur underbart livet ändå är.
Fy jag vet att jag tjatat om detta hundra gånger tidigare. Fast det kanske behövs tjatas om.
Min nuvarande stomi, som kan bli längre än så här.
Lilla sötnosen på hästryggen! Jag vill ha en kram nu!!!!
Andra sötnosen som jag oxå vill ha kramar av!!!
Fy va jobbigt det är att ha barna borta så här mycket, skulle helst haft dem hela tiden...
Men det vill nog deras far oxå...
Hade lite svårt att hänga med med kameran...
Linnea hon bara fastnar med hästarna och vill sitta på ryggen i all framtid tror jag, så jag längtar så in i norden tills vi har vår gård och kan ha hästar osv.
Lucas gillar oxå att rida, men fastnar inte lika som Linnea, däremot fastnar han i havet av bilar å crossar, så vår gård kommer innehålla diverse leksaker för oss alla.
Ingemar gillar ju rida med och jag vill lära mig allt om motoriska saker... som jag har lite rädsla för. Kommer jag över rädslan för mig själv på eller i ett motorfordon, så kommer jag nog tycka det är riktigt roligt.
Jag är intresserad av bilar, men har kört åt fanders så många gånger med dem att jag fått dåligt självförtroende när det gäller sånt.
Linnea har väl övervägande häst med påverkan från mig å samhället, men skulle hon få testa tror jag att intresset kan bli lika stort som för lucas.
Jag vill ge dem samma möjlighet för jag tror inte ett dugg på att tjejer föds med ett rosa hemmafru intresse och killar med ett svart å tufft bil intresse.
Det finns inga såna gener det är samhälle, media, kompisar, föräldrar osv:s påverkan.
Nä nu ska jag rita o grejsa!
God jul!
Kram och kärlek världen!
/Virrhuvve
Angående gula o bruna bandet
Angående gula och bruna bandet, kan de som vill ha skicka mig ett berv med ett frankerat berv i med adress och antal (max fem). På det sättet slipper jag stå för frakt och håller bättre koll på vilka som vill ha(tycker det är svårt att hålla reda på mail då det hela tiden strömmar på fler å fler... är nog lite gammalmodig som gillar vanliga brev mer...).
Therese Dicklen
Hällgumsgatan 43 A
87236 Kramfors
Jag gör tills banden tar slut.
Har lite, eller mycket problem med att sova nu. Tarmen är lite bökig och smärtar nattetid, då den åker helt in underbuken och det blir som förstoppning. När jag sedan ställer mig upp och rör på mig kommer den ut igen och innehållet kan oxå göra det. Men det innebär att jag har svårt att bryta ner maten, den kommer ut nästan lika hel som den kom in. Jag kan se vad det är för maträtt som kommer ut.
"Aha, det där är nog middagen, känner igen de där röda bitarna."
Den är oxå lite längre, svullnare och fläckigt lila från och till och drar i resten av tarmpaketet lite. Men än så länge fungerar det iallafall.
Jag gillar inte när läkare eller någon annan som tittar på min tarm och säger: men nu ser den fin ut...
Jo, just nu ja, men kanske inte om fem minuter, det spelar liksom ingen roll hur den ser ut i deras ögon, det är ändå jag som vet bäst om den.
Tycker det är jobbigt med vårdpersonal som tror sig veta mer om min stomi än jag själv. Vad som verkar svårt att förstå är att en stomi är väldigt olika från person till person. En stomi ser sällan likadan ut och beter sig sällan likadant. Min stomi brukar aldrig vara en decimeter lång och svullen som tre prinskorvar, i vanliga fall brukar den max stå ut kanske fem centimeter.
Därför ser den inte bra ut eller känns inte bra ut i mina ögon.
När jag har intervjuats av olika tidningar försöker jag få dem att förstå att det är så himla olika från person till person. Bara för att något gäller för mig behöver det inte gälla för någon annan. Men ofta verkar folk vilja generalisera ändå.
Man ska vara försiktig med att generalisera för det stämmer så sällan in på alla.
Jag tänkte jag skulle ta bilder nu när magen är lite större och det är så vackert ute... men så var det slut på batterier... typiskt. Det är så vackert här nu när det kommit lite snö och är lite kallt, träden gnistrar av den kalla frosten och allt är så vitt och vackert. Jag har svårt att inte bländas och förstummas av naturens vackerhet.
Sist jag vägde mig så hade jag gått upp till 61kg, inte så mycket kanske, men jag kan ändå inte undgå att känna mig som en flodhäst. Med tanke på hur lätt man kände sig innan så är detta stor skillnad. Däremot är jag tacksam att jag inte gått upp mer, kanske det har med tarmens funktion att göra. Jag äter lika mycket om inte mer (godis iallafall) och ändå går jag inte upp mer. Vid de andra graviditeterna hade jag lättare för att lägga på mig.
Jag tänkte jag skulle försöka förklara varför jag älskar att skriva och varför det gör att jag känner mig så kreativ.
När jag skriver som jag gör nu om en individ i en värld som jag kan tillverka helt själv, så försvinner jag som in i den. Jag blir den personen jag skriver om och försöker leva mig in i dens situation med känslor och allt. Det som är lite svårt är att på bästa sätt kunna placera dessa känslor, upplevelser och omgivningar med ord på papper... (eller papper är det ju inte längre... datorns wordprogram).
Ibland måste jag verkligen luta mig tillbaka och med slutna ögon försöka uppleva det peronen gör i berättelsen. Det är lite liknande som skådespel, man försöker gå in i en roll.
Jag kan verkligen fastna i denna värld medan jag skriver, timmarna flyter förbi och de gånger jag skrivit klart någon berättelse är det svårt att fullt släppa taget om den. Man släpper den lite med sorg.
Liknande är det då jag målar och ritar, jag försöker agera ut det som jag vill att bilden ska ge uttryck för. Ska jag rita människor kan jag försöka ställa mig som jag vill att de ska göra och försöka tänka mig in med miner och allt. Därför kan jag se lite knepig ut då jag sitter å ritar.
Men förstå varför jag finner det som en tillgång i mitt liv.
Jag trodde min hund Paddy blivit nappad igen. När jag handlat på konsum i kramfors och kom ut, såg jag inte honom där jag bundit fast honom. Jag blev ställd, mina tankar blev arga och jag tänkte lite högt med svärdomar.
"Jaha, vad gör jag nu då, går till polisen eller,det är ju som tusan att man inte ska kunna handla i en kvart ens..."
Men så vred jag på skallen åt andra hållet och där satt Paddy i ett träd.
"Men va faan... där sitter han ju..."
"Va är det med denna stad, varför flyttar man på någons hund... OK, han kanske kommit lös och någon har satt fast honom igen men det är svårt att inte bli irriterad då någon bara för inte så längesen tagit honom..."
"Säkert någon sån där daltig, jäkla djurvän som tyckte han satt på för kallt underlag eller något."
"Vad ska jag göra sätta en lapp på honom, ge faan i min hund, stängsla in honom med elstängsel och sätta larm på honom?"
Irriterad gick jag hemmåt med tankarna malandes om och om igen, sms:ade Ingemar och skrev ut mitt tycke på facebook...
Ingemar ringde upp.
"Är du irriterad nu... jo, så här var det... det var jag som flyttat på honom..."
"Nä..." Skrattade jag, all irritaion övergick till en skrattretande känsla av lite skamsenhet över hur idiotiskt det är att anta något i förväg.
"Haha, jajja så kan det va och jag som redan satt ut det på facebook..."
Vi skrattade tillsammans.
Jag och Ingemar brukar ofta prata om att man ska försöka att inte vara så himla fördomsfull, ta reda på sanningen innan man antar något om nåt eller nån osv...
Man ska aldrig lita på det som folk säger att de bara hört om någon eller nåt annat, man ska veta att det är sanning oxå.
Ibland åker man dit och påminns om varför.
Många gånger kan ens dåliga humör bara vara uppbyggt på ens egna antaganden som kanske inte alls stämmer med verkligeheten, åsså går man där och slösar en massa energi på att vara negativ.
Negativitet tar energi och positivitet ger energi.
Jag gillar inte negativt skvaller om folk och fä och undviker det helst, tycker man bara blir låg och slösar energi när man pratar och engagerar sig i sånt.
Varför är det så intressant för så många?
Dessa ytliga pogram på tv:n skulle inte finnas om folk inte var intresserad av negativ energi.
Ta Annika Anka tillexempel, vad är det som retar folk?
Det är bara en människas åsikter. Vad spelar det för roll för en själv och ens eget liv om vad hon tycker och tänker?
Är man en självsäker och stark person så låter man sig ej påverkas av andras åsikter. Man känner att man har full ro i sig själv och har ingen anledning till att förändra någon annan.
Annat skulle det vara ifall våra politiker skulle bli som maktgalningar och diktaturer och verkligen vill att varje människa ska lyda och att man till och med inte ens får tänka egna tankar.
Då skulle jag bli en aning irriterad.
Har hört att de börjat spela Lahles låt om blåvalen mycket...
Den är en favvo för mig, jag har lyssnat på den sen våras nån gång...
Jag tycker den passar in lite för jag är lite less på den eviga frågan:
Men vad ska du bli?
Ingen aning, behöver jag bli något?
Jag kan nog trivas i livet ändå...
Nä nu ska jag ut me vovvarna strax..
Kram och kärlek världen!
små ögonutploppande arga och gurglande hårbollar...
Jag kom att tänka på när jag hade hästar och lösdrift i Sollefteå. Då blev det lite turvandring för "djurvänner" runt min hage.
Jag hade dem hos mor å far och det ligger alldeles perfekt, inte för långt ifrån stan utan alldeles på kanten av prästbordet, ett villaområde. Vi hade fixat ordentligt, mätt ladugårdens insida, kollat upp vad som var bäst för underlag, kollat hur stor ingången skulle va, hur det skulle se ut osv. När allt var klart kontaktade jag djurskyddet och bad dem kontrollera så allt var riktigt gjort.
Hon som kom sa:
"Om jag skulle vart häst, så skulle jag trivas här, alldeles utmärkt"
Kändes skönt att ha förebyggt med djurskyddet, jag visste att vi skulle få klagomål.
Min "anti täcken för hästar orgie" kommer från lösdrifts tiden och innan. När man har hästar på lösdrift är täcken bara förstörande för både huden och pälsen. De behöver härdas för att kunna må så bra som möjligt och kunna va ute hela tiden. Täcket tynger bara ner pälsen och ger inte luft chans att komma in i pälsen och värmas upp. När pälsen trycks ner blir det svårare för hästen att hålla värmen. Dessutom täcker man bara vissa delar av kroppen, så det blir jätte svårt för hästen att hålla jämn temperatur på resten av kroppsdelarna som inte har täcke, exempelvis mage, hals, ben. Täcket borde vara fullständigt helomtäckande för att fungera.
Jag hade dock gånger jag la täcke på, när det regnade mitt i vintern, eftersom pälsen då blir blöt och och trycks mot huden. En vän berättade att i grönland så kunde man spruta vatten på hästarna just för att det skulle som skapas en hinna och under den stod pälsen(för att prata om nåt helt apropå;).
Nåja klagomål fick vi hit och dit och då bland annat för de satans täckerna... ursäkta mig... de är nog bra oxå men de var inte det för mina hästar...
Alla ska kunna ha sitt sätt, så varför ska jag bli påhoppad av täckesgalningar;)
Min mor berättade hur hon märkte att vissa verkligen studerade hästarna då de gick förbi.
Man kände det som att hela befolkningen hade ögonen på vad man gjorde och minsta felsteg så skulle de anmäla en.
Fast oftast så överdriver man ju me sina antagande tankar oxå.
Jag minns en gubbe iallafall... han anklagade hästarna för att ha salmonella och att det var farligt att de stod så nära inpå villa området som de gjorde...
Jag kan tänka så här...
Undra vart han tror hans mat kommer ifrån?
Och undra om han vet hur det går till att få fram kött, ägg, mjölk osv...
För det första salmonella hör väl till kött, att om man inte är noga nog med hanteringen av köttet så kan det bildas salmonella bakterier. Jag jobbade på scan förut och en stund där så hade vi en salmonella varning och då var det nåt med kötthanteringen. Dessutom har jag för mig att det mest drabbar kyckling kött och att man ska va ännu mer noga med det köttet.
Nåja, denna gubbe trodde alltså att dessa bakterier skulle komma flygandes med syret från mina hästar och hamna på hans pålägg... den levande skållade rökta gris skivan;)
Tur att jag, mamma och pappa inte dog då... eller tänk alla som pysslar med kor, hästar, grisar... osv... vilken risk de måste utsätta sig för hela tiden om det flyger omkring en massa basselusker överallt kring djuren hela tiden...
Hur kunde de överleva förr i tiden då det bara var mest bönder överallt?
De kanske hade vaccin mot salmonella då;)
Gubben ville att hästarna skulle flyttas till andra sidan stan hos kvickroten...
Japp...
Man får bara lust att fråga vilken planet såna människor bor på.
Som att man bara kan dumpa sina hästar där och som att alla djur ska va där? De handikappade då? Menar han att de är mer motståndkraftiga mot salmonella då eller?
För kvickroten är väl ett ställe där handikappade av olika slag har fridtids intressen av olika slag, bland annat djur då.. vad jag har hört i allafall.
Han kanske hade nåt mot dem med?
Jag har kvar brevet iallafall och brukar skratta åt det när jag hittar det då och då, för sånt här är ju samtidigt så underbart, roligt och intressant.
Det är nog inge fel på denna gubbe egentligen... jag tror det handlar om okunskap helt enkelt och vem vet, kanske lite avundsjuka. Egentligen är det kanske väldigt synd om gubben. Han kanske sitter där ute i sitt hus, alldeles alena, har inga vänner och måste hävda sin existens genom att klaga lite på andra.
Tänk vilka olika världar vi egentligen lever i, det som verkar sant för den ene är kanske inte sant för den andre. Man kan anta en massa saker om personer utan att ta reda på sanningen och när man väl tar reda på det, visar det sig att man har haft fullständigt fel.
Det bästa i livet är att vara ärlig mot sig själv, de runt om och viktigt är ärlig kunskap om saker och ting. vet man inte fullt vad man pratar om, så va tyst istället. Man kan dock alltid utbyta erfarenheter och lära sig av varandra, men tro inte att ens egna väg alltid är den rätta, va öppen för andra oxå.
Inte konstigt att det är missär i världen då vi lever med så många tankar och föreställningar som kan skapa så enorma missförstånd.
Jag hoppas att vi är på väg mot en värld i ärlighet och empati. Jag ser och hör mycket våldsamt om världen och kan känna sån meningslöshet pga det. Därför undviker jag från och till media när jag inte mår bra. Jag mår bara ännu sämre av att höra hela världens negativitet då.
När jag mår dåligt brukar jag önska nåt sorts tecken på godhet och det brukar visa sig så löjligt lite som en trevlig människa som ler mot mig och kanske ger mig en uppiggande kommentar.
Då tänker jag, det finns hopp trots allt...
Till nåt helt annat..
Blev lite skärrad... nä inte rädd, men det va nå små flickor på ca 8 år häromkring som först kastade lite snöbollar med mig, Ingemar å barnen. Men så plötsligt blev de som våldsamma, gjorde ispälor och höll på att kicksparka mot Ingemar hela tiden. Som att de var nå sorts mans hatare... Jag bara tappade hakan... va var det där för "children of the corn" ungar( nån som sett de filmerna?)
De gav sig inte heller och från att ha en härlig stämning så sjönk den till allvar både för mig och Ingemar. Stackars Ingemar blev irriterad för att en av tjejerna hela tiden bara sparkade mot honom och gav sig inte. Det var inga små sparkar heller utan såg riktigt fina ut egentligen, hoppsparkar osv och snabb som en liten virvelvind var hon. Plötsligt hojtade hon "Bitch" åt Ingemar, vem gör det när småbarn på fyra å fem är med?
Mina barn föll bara med i dampet och kastade mot Ingemar med, stackaren...
Tur att tjejerna var små och lätta, ingemar behövde bara putta bort henne eller backa undan. Men det var väldigt störigt, jag fick tankar om att de var utsatta barn eller nåt... eller beter sig barn så idag?
Kicksparkar mot okända män och skriker fula ord fast man inte gjort nåt eller känner varann(fast det spelar ingen roll i mina öron, det låter så himla nördigt ändå)?
De kom mot mig med, men jag var ju tjej så det verkade va avtändande att sparka mot mig. Tur var väl det för då hade jag blitt riktigt arg...och satt mig på henne som jag gjort med Simba. Jag är en gravid mor och nå sparkar, eller studsande hund mot min mage... då jäklar!!! Spelar ingen roll om det är en knatte på 8 år och att jag verkar snällast i världen, vänta då tills jag blir arg... Jag har varit ordentligt arg några gånger i mitt liv och har liksom minnesluckor nästan... och nu när jag är gravid slår det om lite lättare...
Däremot försökte ena av dem mobba mig lite för håret, fast hon lyckades inte så bra... Man är ju inte 8 längre och kan liksom komma med jätte smarta och övervägande motangrepp... förvånade hon och stolta jag liksom;)
Ha ha trettioåringen mot åtta åringen... närå..
Hon pratade så töntigt och fjortis inne mot mig, att jag var tvungen att skratta lite undangömt...
Pratar man så hemskt idag?...
När jag var åtta var jag i stallet eller lekte med en drös vänner osv... kanske jag som var nörd... jo okej lite nörd då...
Men jag attakerade i alla fall inte okända människor som en chivavva med spasmer och rabies.....
Kan inte ens stava till den hundrasen... i alla fall menar jag den hundrasen som jag tycker verkar mest idiotisk... nä förlåt, nu är det jag som är fördomsfull.. det är nog ägarna som inte har pli på dem... men såna där små vovvar som bara verkar mest bittra, skälliga och hatar alla..
De brukar stirra ögonutploppande argt på mig å Paddy och ge ifrån sig något knepigt gurglande ljud då vi passerar, sen bara explodera i ett studsigt galenskap med en massa små vita vassa tänder, päls och dreggel skvättandes överallt omkring sig... tänk å bli attakerad av 20 stycken små såna där... bitandes kvicka hårbollar... man skulle inte ha en chans... de skulle vara överallt på nolltid!
Ägarna brukar försöka plocka upp dem och säga:
"men lilla anastacia då, är den stora stygga vovven elak med dig... stackars liten, så upprörd... ja fy vad hemsk han ser ut, fy vilka onda ögon, inte konstigt att du blir rädd min söta lilla pluttenutt raring... puss i pussi...."
Nåja vi klarade oss med livet i behåll... men tankarna finns än på de där knepiga små tjejerna... hur blir man så?
hoppas mina barn inte blir så...
Nu ska jag skriva vidare på min bok som jag börjat med och som jag tror kommer bli bäst i världen...
Nä, skojade bara, men för min egen del känns den jätte bra att skriva och nu tänker jag skriva tills den är klar innan jag gör nåt annat bokprojekt.
Den jag skriver på nu kommer bli en ungdomsbok för tjejer (antar jag) och är en skönlitteratur, alltså inte varken verklighet eller självbiografi. Däremot tror jag att det är oundvikligt att inte få med bitar av sig själv i sina böcker som författare.
Det jag skriver om känns så himla bra att jag inte kan sluta tänka på det och vill skriva, jag vaknar tidigt på morgonen och bara längtar efter att få fortsätta på den. Det är som att jag gör min egen film och vet inte än hur den ska sluta... jätte spännande!!!
Dessutom kommer det nog bli en följetong sen framöver och övergå i vuxenbok, eller så kanske det är en vuxen bok nu redan...
Jag tänker inte avslöja för någon om vad, för att jag tror det förstörs då. Jag måste få skriva denna utan någon annans inblick... Öppnar jag dess värld för någon annan för tidigt så förstörs den... flummigt värre:)
Nåja ska bli så roligt sen då den är klar.
Jag tror att man kommer få ut en hel del bra och positiva tankar och funderingar kring sig själv ur den, trots att det är en skönlitteratur...
Nä inge mer avslöjanden..
eller jo...
jag ska rita till oxå, underbara och trollande bilder ska jag måla, där man bara kan sjunka in i bokens värld...
Okej... nu kanske jag låter lite psyko...
Kreativiteten som kommit med denna ide är enormt uppiggande och jag känner mig verkligen tillfreds... Jag har inte känt så här på flera år. Denna fantasi är en ordentlig tillgång för mig, gör mig glad, lugn och positiv... så någon meningen i att jag ska skriva ner den verkar det finnas:)
Även om jag aldrig får ut den så finns den ju för mig iallafall:)
Kram och kärlek världen!
Och tack för all spänning som livet ger!
hund-nappare lös i kramfors
Någon höll på att kidnappa Paddy i förrgår. Jag, knoddsen, Simba och Paddy var på stan och jag skulle på mödravårdcentralen. Vi träffade på Tomas som äger Simba och han kunde kika till både barn och vovvar under tiden. Så snällt!
När jag sedan var klar och hade handlat med knoddsen lite, gick ut från affären var Paddy borta. Jag ringde Tomas och trodde att han tatt med sig Paddy en sväng för att vi handlat. Han kom tillbaks utan Paddy och berättade att en gubbe bara gått iväg med honom precis då han kom ut. Han hade försökt stoppa honom men inte hunnit i kapp riktigt.
Min haka trillade ner.. Va vem gör så? tar någon annans hund å går... Barnen och jag stod chockade och försökte tänka och förstå.
En väktare kom och Tomas pratade med honom, men väktaren verkade inte vilja samarbeta. Han sa nåt om att flera personer hade klagat och sagt att paddy suttit där ute sen två och nu var kl fem. Visst hade han suttit där men inte hela tiden. Tomas och barnen hade varit iväg och gått med dem från och till. Det var inte långa stunder de suttit stilla där ute. Däremot kanske det sett ut så då man bara kommer och går då de sitter där.
Fy för såna här ärthjärnade så kallade djurvänner!!!
De som har noll koll på vad de pratar om utan är så ingrodd i sig själv att de bara tror att dom själv alltid har rätt.
Dessutom att ta en polarvovve är ju skitsmart. Paddy är uppfödd för att palla busväder och nu tycker han det är för varmt. Isåfall måste det va djurplågeri att ha hundar i hundgård oxå! Eller ta alla draghundar som sitter fast ute i snön mellan dragningarna, de kan få sitta så flera timmar i 30 minus med blåst å allt. Vart är värme kuddarna för dom då?
Jag blir så irri när jag tänker på det.
Hade en vän när jag gick gymnasiet som hade såna här idiot djurvänner efter sig, pga att de hade en kennel för siberian huskysar.
De så kallade djurvännerna var där på deras gård från och till, släppte lös hundarna osv. Det slutade med att en hund lyckades fastna och strypas och sedan hade de skrivit en lapp: " kolla här vad som kan hända om ni fortsätter ha den här kenneln!"
Är det djurvänner?
De tände även eld på huset strax innan jul, så hennes familj blev utan allt. Hon var rätt liten då och hade fler små syskon som såg huset brinna ner. Tur var bara att de kom undan med livet i behåll och jag minns ej om alla hundar var med.
Hon har inte ett foto kvar sen sin barndom förutom olika tidningsutklipp angående dessa djurvänner och deras trakasserier.
Tillslut flyttade de, föräldrarna skilde sig och pappan fortsatte med kenneln långt ute i skogen. Därifrån kommer Paddy.
Nu finns inte den kenneln längre tyvärr.
Hade även en sån här ärthjärna där jag bodde i Sollefteå, fast då var det mina katter som hon tog och gav till djurskyddet. Sedan satt hon ut en annons på affären om vart katten fanns. katter får vara ute och det är ingen lag på halsband. Jag tycker inte om halsband för att jag haft katter som fastnat med tassar i dem eller fastnat med dem nån stanns. Katter gillar att upptäcka, jaga och vara fria ute, så låt dem vara det!
Ja, jag vet att det går att märka dem i örat, men jag hade då inte pengar eller hunnit.
Denna katt nappare gick med sin kisse i koppel nån gång per dag... Katten smög fram som lika låg som en ål och såg ut att mest bara va rädd för allt eller skämmas... svårt att säga vad.
Är det djurvänligt?
Ska inte en katt få va katt?
Åsså dessa stackars hästar som verkar måsta vara klädda med skoteroveroll så fort en droppe råkar trilla ner i ögat på nån, eller graderna skiftar 0,1...
Men hallå de stackars älgarna då, vart e deras täcken?, rävarna? Lodjuren? Kossorna? Grisarna som skållas levande här i sverige, eller lever i hemska förhållanden? gåsarna som plockas levande för att vi ska ha varma täcken? Höns som trängs i samma minimala bur tills de ska dö? Pälsdjuren som flås levande?
Nä, dom har inte samma värde va?
Tänkte väl det.
Nä jag är inte nån djuraktivist. Jag har säkert själv ett gåsplockat täcke, äter levande skållade grisars kött och käkar ägg från deppade burhöns.
Hoppas dock nån gång i framtiden på att kunna föda upp mina egna djur för ägg, kanske kött osv. Skulle vilja kunnna käka min mat med bra samvete om att detta djur har haft det bra innan det hamnade på min macka eller i min stekpanna. Nu tänker jag alltid en tanke och fundering på om hur denna stackare dött då..
mmmhh en skiva levande skållad basturökt gris med lite äppelsmak...
Inte för att jag tror köttet skulle smaka godare, men för samvetet skulle det.
Dessutom är det lite så här tycker jag; att man ska kunna förstå vad man stoppar i munnen och inte blunda för att det faktiskt har varit levande. Jag säger inte att jag kanske skulle kunna ta ihjäl ett djur, jag har aldrig gjort det, men man vet inget förrän man prövat.
Låter kanske otroligt att jag tänker så här, men jag vill verkligen egentligen käka med bra samvete och hur fixar man det bäst? Jo genom att föda upp djuren själv, de kan ha ett underbart liv och sedan dö snabbt.
Inga långa transporter, inga tånga utrymmen, ingen dålig mat, inte flås levande osv.
Jag skulle kunna tänka mig att en bultpistol skulle vara bra och snabbt ifall man har egna kött djur.
Men vad vet jag. Jag kanske inte alls skulle palla, fast då hade jag verkligen varit en miss i överlevnaden ifall jag levt på mammas å pappas tidzon, när de var små.
Det har nog oxå med uppfostran och just det att man är medveten om att djuren faktiskt går till kött.
Idagens samhälle vet knappt barnen vart mjölk kommer ifrån, så hur ska de kunna förstå vart köttet kommer ifrån?
Klart att ingen bryr sig när de inget vet eller inget ser.
Nåja vi fick tillbaka paddy iallafall för att tomas såg gubben igen och gick dit för att "prata" med honom. Jag "fick inte" följa med, hade barnen och det var nog bättre att han gick själv. Jag är en trögskalle på att diskutera argt och smart... speciellt nu(graviditets känslig...), brukar bli arg efteråt då hjärnan fått gått igenom det lite, när jag liksom fattat va som hänt och det börjar va för sent.
Kan liksom gå en halvdag, jag är glad och sedan påminns jag om nåt som hände tidigare åsså... Men vänta nu... vad menade den personen egentligen... hade inte jag egentligen rätt...
Då får jag skylla mig själv...
Min seg hjärna.
Det är det som heter att va efterbliven, fast jag är ju född på meningslösa barns dag( 28 dec hette så förut) oxå, så vad kan man säga...
Däremot kan jag fräsa ifrån till djur.
Simba och jag har brottats lite, han testar mig och det får mig att utveckla sättet att säga ifrån mer. När vi brottas är det viktigt att jag får övertaget fort, har en stark attityd som visar vem som är högre i rang. Lite bit, blåmärken och skrapmärken blir det på armarna. Faktum är att jag tycker det är lite roligt samtidigt.
Fast tillslut då jag verkligen blir less så gör jag mig stor och morrar ut mina ord med en dåv röst. simba lägger öronen bakåt och lägger sig ner.
Jag har varit lite hundrädd förut, men nu börjar jag få tillbaka styrkan.
Jag oxå tror det har nåt med det jag gått igenom sista åren.
Förr kunde jag även va osäker med hästarna, ville helst ta det lugnt, inte galoppera för fort osv.
Nu är det som jag längtar efter att få utmana livet, efter spänning, jag vill stå på livstråden lite...
Kan det ha med att gör att man gjort det genom operationerna?
Vissa av operationerna har varit så akuta att livet hängt lite på en tråd och för att inte tala om då jag trodde jag hade cancer innan de gav mig påsen.
Kanske därför jag blir uttråkad av att ba gå och a det lugnt...
Fy vad jag kan bli uttråkad... å less på va uppfostrad kvinna... å less på könsroller...
å less på att inget händer...
bla bla bla...
Men snart kan jag sitta på hästryggen igen och få fara fram i full fart, hoppa över höga hinder, studsa fram i skogen, bland bilar, över tågrälser...slänga mig utför berg...
och slutligen få ta en lugnande snus... och öl...
lyckos er som får dricka glögg i jul...
Jag älskar glögg...
Nä nu ska jag tvätta.
tjipp tjopp
kram och kärlek!
bitter vaktis... tyckte jag då...
Igår fick jag känna på de känsliga hormonerna i kroppen. Vaktmästaren besiktade min lägenheten och ringde mig med en bitterhet i rösten. Först försökte han få mig att stå för handfatet i toan som har varit sprucken innan jag flyttade in.
Jag undrar om han var blind sist han besiktade för det stod inte med på besiktings pappret och nu är jag nervo för att han ska smussla med det, så jag får stå för det ändå.
Sedan var tapeten lite trasig i hallen och då skulle jag stå för omtapetsering vilket egentligen skulle kosta 3800 men han sa 1800kr...
jag suckade.
Sedan klagade han på att det var ostädat och skräpigt på diskbänken, klisterlappar i köket skulle bort, rostfläckar på diskbänk...
På hans röst lät jag som en slarvpotta.
Jag bara satt och kände upprördheten börja komma.
Egentligen hade jag lust att bara hojta:
"men va faan kom å lev mitt jäkla liv då som högravid, med tarmen på utsidan av magen då din bittra jävel!!!"
Men vad spelar det för roll, varför tillåter man en sån människa förstöra en dag för en? Jo för att jag inte mådde bra helt enkelt, hade jag mått bra hade jag kunnat stå på mig och viftat bort det sen. Nu började tankar på orättvisa sprida sig i hela kroppen.
Jag tyckte jag hade nog att tänka på, jag vill inte ha bittra gubbar som tar chansen att köra över en för att man råkar va för snäll på denna jord.
Ingemar kom i närheten, mina tårar bara rann på.
Han tyckte nog jag var en fjantskalle, men jag kunde inte hålla mig.
Tankar på julklappar upplöstes, fattar inte att det alltid ska bli stora räkningar innan jul. Har en stor telefonräkning på 1800 oxå... suck
Men pengar är ju inte allt...
Fattar inte att jag ska bli sådär, jo jag fattar nog, men det blir som så... va jag som ska var stark...
Jag har ändå oroat mig lite för ekonomin övrigt när jag blir mammaledi...
jag vill tillägga..
jag gillar inte att inte kunna försörja mig själv.
Ingemar säger att vi kommer klara oss även om jag får minsta ersättning, men jag vill ju bidra minst lika mycket...
tjuriga virre liksom...
Ingemar ringde iallafall upp och pratade med vaktmästaren och sa att mot slutet hade han inte låtit så bitter trots allt och att vi nog kommer få stå för den där tapeten.
Men jag tänker fortfarande på tvättstället, städningen, klister lapparna... Vaktmästarn hade surrat nåt om att jag kanske kunde komma överrens me de som flyttar in efter om städningen...
Vaddå ska jag dit som höggravid å börja städa eller menar han nån ersättning..
Inom mig visste jag att om jag hade städat själv så hade jag vart så noga att han aldrig klagat, men nu hade snälla ingemar och hans bror städat åt mig för att underlätta för min hälsa.
Jag fattar inte, alla som inte städar lika noggrant som en idiot som mig, åker de på att ersätta?
Jag har en förmåga att fastna.
Sist så tog det två veckor för mig att städa, vaktmästaren där undrade om nån hade bott i lägenheten överhuvudtaget...
Men gu va jobbigt det var.
Nu kanske jag hade fött en bäbys på golvet om jag gjort det... så så himla städat kankse det inte blitt ändå.
Nåja.. den bittra vaktisen fick sedan för sig att jag skulle ha fyra nycklar, fast jag bara fått tre, tur att jag har papper på det iallafall...
Nä fy nu blir jag nervo varje gång dolt nummer ringer bara för att jag inte har lust att dra på mig mer negativ energi just nu.
Jag bara längtar tills graviditeten är över... jag tror min känslighet sitter i så mycket mer än hormoner... Som jag tjatat om tidigare så har springning varit ett sätt för mig att släppa på spänningarna, men nu samlas de bara på hög. Dessutom hade det vart underbart o perfekt att kunna snusa nu när jag ändå inte kan springa och mest bara sitter på baken... Å rida skulle vart underbart..
Det som jag har kvar som släpper på spänningarna är sex, så tur är det att jag har nåt kvar...
Puh... nu har jag klagat av mig lite.
Fattar inte att jag ska tycka att det är så himla jobbigt att ringa till olika företag just nu oxå... Va töntigt.
Jag skjuter på att ringa sj, försäkringskassan osv för att jag tycker det känns jobbigt. Vad är det som är jobbigt med det?
Man pratar ju bara i telefon...
Är för att jag mår lite dåligt...
Vi har fått låna simba idag. Jag har blitt förkyld igen, så när jag vaknade av syrebrist och kvävningsdrömmar så gick jag en prommis halv sex i morse med både paddy och simba. Härligt var det att få tassa runt själv ute i friska luften med två duktiga vovvar.
Tillverkade eget koksalt oxå men det blev tok för salt. Provade sniffa in i näsan men fick kväljningar och fy vad det brännde i snoken. Inge bättre syreintag blev det heller...
Nä nu får det va bra på gnälladet..
Fyra veckor kvar tills risken för födning är störst, jag längtar... klart det kommer gö ont, men gu så skönt att ha det gjort och få bli sig själv igen...
kram och kärlek
paddan och virre när vi mår som bäst... för jag tycker fortfarande att livet är spännande och jag har livsglädje trots mina sämre stunder... Jag är ju bara lika männsklig som alla andra... de flesta andra iallafall.. tror jag...
När man mår sämre så gillar man ju ändå på nåt vis att va där nere på botten å tycka synd om sig själv och klaga för sig själv som en liten sorglig myra...
Nä nu ska jag gå på stan me knoddsen å vovvarna, köpa andnings spray och jag skiter i att jag faktiskt har missbrukat nässpray denna graviditet... jag hatar att inte kunna andas då jag sover..
Jag får väl rehablitera mig efteråt då... men då kan jag ta till nåt annat missbruk;)
Sen ska jag på koll idag för magen... vid tre
Min riddare i nöden..
Knoddsen i sitt färgglada rum med en liten kompis som var på besök.
avis
Jag känner faktiskt avundsjuk på Ingemar som har så många vänner som vill leka med honom och som han kan leka med och att han har ett jobb som får honom att känna sig kreativ.
Det känns oxå som att det alltid är jag som hör av mig till andra och tränger mig på, som "lek med mig, lek med mig då!"
Jag är trött på det och vill finna vänner som vill leka med mig oxå utan påminelse. Blir så glad när Anna från Bollsta ringer och vill umgås en sväng, nästan förvånad på nåt vis. "vill du vara med mig?"
Jag försöker tänka ut en sysselsättning jag kan finna som gör att jag träffar fler människor.Men sen skulle det va kul att träffa människor som kan bli vänner oxå, så man inte bara finner en massa bekanta.
Men men det är väl så här att va både arbetslös o sjukskriven, jag blir deppad av det och känner mig som samhällets börda.
Så, nu har jag en period där livet inte känns lika spännande längre, men jag vet att jag kommer rycka upp mig snart och finna mig till ro igen.
kram och kärlek
vilse i pannkakan
Skulle ta mig en prommenad i söndags med Paddy. Ingemar tyckte vädret slog emot och stannade hemma. För mig finns det inga stopp när jag vill röra på mig. Jag kan gå och springa i alla väder, bara det inte sätter mitt liv på spel eller vem försöker jag lura... ibland har det nog inte varit bara hälsosamt.
Med musik i öronen tassade jag och paddy ut runt klockan ett på söndagen.
"Vart går du?"
"Bort över nånstans" Åsså pekade jag mot skogen runt ett berg som heter latberget.
"Va inte borta för länge" Skrattade Ingemar skämtsamt.
"Närå" Log jag tillbaka.
Jag lämnade mobilen, tänkte att det bara skulle vara skönt utan den.
Vi gick mot storbacken och jag drömde mig bort bland de små husen med stall och gård. Vill så gärna bo sådär och vi håller ögonen öppna. Jag har en häst jag får ta bara jag har plats, ork, tid och pengar. Så därför kan jag inte låta bli att drömma mig bort.
En liten mysig stig avvek från grusvägen och jag avvek efter den jag med.
Skogen liknade trollskog och jag kunde inte låta bli att njuta av hur fint och mystiskt det såg ut.
Vi följde stigen upp för ett berg, det blev brantare och brantare och tillslut stod vi på toppen och kikade utöver.
Vackra skogens lugn ger mig lugn och tillfredställelse i kropp och själ, jag försvinner in i fotograferandet för att fånga allt det vackra. Från att ha känt mig som en tung flodhäst blir kroppen plötsligt lätt och rörlig. Paddy och jag vandrar på och glömmer tid och rum, samhällets alla krav och regler finns inte här ute. Om jag inte hade haft stomin kanske jag hade bott här ute.
Snart börjar det mörkna lite och jag märker att jag inte längre går på någon egentligen befintlig stig, utan följer några fotspår i den lilla snön som fanns kvar.
Jag börjar känna mig trött i kroppen och det duggiga vädret har gjort kläderna blöta och lite kalla. Men jag fortsätter en stund till i tro om att vi ska komma fram till latbergets skidbacke. Istället dimper vi ner i en myr, mina gortexspringskor håller inte mot blötan längre och benen täcks av iskallt skogsvatten. Paddy får lite oanik i ögonen och stirrar på mig som om han funderar ifall jag verkligen tänkt riktigt nu.
Jag inser att jag måste vända om och försöka gå tillbaka, för annarts kanske jag hamnar tok för långt bort ute i skogen och aldrig hittar hem igen. Mörkret faller på mer och mer och jag börjar känna en hemsk oro sprida sig i kroppen. Jag ser inte längre fotspåren jag följt och jag känner inte längre igen mig. Jag stannar och tar en paus. En röst i mig känner maktlöshet och förtvivlan, men jag skakar bort det och tänker inom mig:
"Vaddå det blir absolut inge bättre om jag skulle få panik och ge upp. Det ända jag kan göra är att gå på åt det håll jag tror, gå tills jag stupar, hålla huvet klart och hoppet uppe. Ger jag upp hoppet är det kört."
Så jag tog av mig hörlurarna och pratade med paddy istället, även om han inte förstår så var jag så enormt glad att han var där. Jag pratade glatt på med honom som att han var en människa och det höll luriga tankar borta
Jag tror inte att han tänker annat än som en hund, så det är inte för att jag förmänskligar honom. Men otroligt vilket härligt sällskap dessa djur kan vara. Han lever i nuet utan tankar på det föflutna och vill bara frammåt och överleva hela tiden. Ingen grubblig hjärna som en annan kan ha från och till som stör i livet.
Vi var uppe på ett berg, det var mörkt och väldigt stenigt. Jag kände inte igen någonting, ibland dök det upp djupa glipor i berget, med rinnande vatten som bara hördes från botten. Kändes verkligen otroligt att jag skulle hitta hem överhuvudtaget.
"Ja, nu kan jag säga att livet verkligen inte känns så självklart och att här ute känner jag mig som en harlort på en gödselstack, så maktlös." Sa jag till Paddy. Han bara nosade nyfiket på, han skull lätt överleva, men jag?
Den blöta kylan trängde sig allt närmare och närmare mitten. Händer och fötter fryser först och domnar bort först, kroppen ställer in sig på överlevnad och värmer det viktigaste. Huvudsaken man är torr runt mittkroppen så må det väl va lugnt tänkte jag.
Det är inte första gången jag är vilse.
Minns speciellt en gång då jag var tolv, red på min häst och var ute i 28 minusgrader... försvann helt vilse i flera härrans timmar. Hela villaområdet sökte efter mig och Norpan, även ambulans och polis. Då förfrös mina händer och fötter och sedan dess är de alltid frysandes kalla även om det är plusgrader.
Den gången var det min häst som tog mig hem.
Men denna gång var det jag, för Paddy är väldigt självständig, han skulle lika gärna kunna leda mig till en död gammal älg flera mil bort som att han skulle kunna finna ett bättre ställa att märka revir på.
Tillsut såg jag skenet av Kramfors, hoppades jag på, fast det spelade ingen roll. Bara att se dessa väglyktor gjorde mig så fruktansvärt lycklig. Jag vandrade ditåt, problemet var att det var bara brant, stup och tätt med skog överallt. Fast nu kändes det som att jag likagärna kunde näst intill slå ihjäl mig, bara jag fick komma hem. Så Paddy och jag trasslade oss igenom skog och brant, över myr och lera och tillslut ploppade vi fram längst upp på toppen av latberget.
Tacksam som en gnu från lejonet var jag. Vi tog oss hem levande.
Ingemar var lite arg när jag kom hem, inte så att det egentligen märktes så väl, men han berättade att han blivit irriterad då mobilen min var kvar hemma och att jag nu gick så länge och riskerade så mycket.
Jag ska ha med mig mobilen hädanefter, tills knodden är född.
Otroligt att kroppen pallade oxå, jag som ibland ligger totalt utmattad i sängen med smärtor. Men dagen efter var den inte lika rörlig.
Men när det kommer till såna här tillfällen skiter jag fullständigt i att känna efter, då får hela tarmpaketet hänga ut om det vill.
Nu nåt för de som klarar att se min lite prolapsade tarm. Vissa kanske har så långa ileostomier, men jag har inte haft det förutom då det vart prolaps. Turligt nog så klarade tarmarna av vandringen.
Ser kanske inte så hemskt ut, men ibland är den längre, lilafärgad, svullen och drar i resten av tarmpaketet, då blir jag lite nervös.
Kram och kärlek världen och tack för att jag fick komma hem än en gång, ca 4 timmar var vi ute, så det var väl inte så länge iallafall.
Det man önskar får man på ett eller annat sätt...
Det var någon som undrade varför jag inte kan springa nu när jag är gravid. Jo det är för att jag har ileostomi, alltså man har i stort sett en bit av tarmen utanför buken. Den har nu prolapsat pga att det är för trångt i magen och det menar att den har lossnat lite på nåt vis och hänger ut mer. Anstränger jag mig för mycket så blir den längre och längre och vem vet kanske drar med sig hela tarmpaketet ut... Närå inte så illa kanske, men längre blir den, svullnar upp och kanske svartnar och då måste det bli operation igen. Vilket man helst vill undvika som gravid, så därför tänker jag undvika att springa tills lillknodd har pluppat ut och inte riskera dens liv.
Har redan blivit opererad för detta och tarmvred tre gånger under denna graviditet, så det får räcka helt enkelt.
Bäbys sparkar under revben ibland så man undrar om den kan kicka sönder dem... Får sitta som en mätt valross, lite bakåt lutad.
Snälla försäkringskassa tanten ringde igår å sa att jag har fått sjukskrivningen godkänd tills födsel. Har fortfarande ingen aning om hur det blir med inkomsten, men hur som haver har man ju inget val att klara sig ändå. Vad ska vi göra då?
Hemma med bäbys måste jag ju va och jag kan ju inte ändra mitt förflutna, så det är bara att njuta ändå vare sig man har mindre inkomst. Mat lär man ju iallafall inte bli utan, man kan ju käka makaroner för fem kronor åsså kanske vikten går ner om man lever lite på svältgärnsen;)
Närå jag skojar...
Det ordnar sig alltid, jag ids bara inte utsätta mig för mer oro just nu. Jag har oroat mig nog i livet och det är aldrig bra för varken kropp eller själ.
En tid med tro på trygghet sitter fint nu innan förlossning.
Som min vän Monika brukar säga när det krånglar i hennes liv: "Monkan klarar sig alltid"
Så tror jag att jag kan säga:
"Virrskallen klarar sig alltid"
Mitt liv har stått på spel en del gånger, men grejen är att jag inte är rädd för döden.
Läkarna som kommit å berättat situation och vad som måste göras när man ligger där med ex tarmvred brukar bli fundersam när jag lugnt bara håller med.
Jag känner mig så trygg med mitt liv, samtidigt som jag vet att det inte är så självklart.
Men jag tror att man kan återfödas, jag tror att man för varje liv har utveckling att gå igenom. Men att man oxå kan välja att stanna utanför livet som hjälpande änglar och de som lever missnöjt kanske inte har kommit så långt i sin utveckling. De kan fastna lite i utvecklingen. Tar man livet av sig tror jag att man får göra om liknande liv igen tills man klarar det och inser vilken utveckling det hade.
Men även om jag säger att jag inte är rädd för döden, så vill jag ju givetvis inte dö. Jag trivs så bra i detta liv och har så mycket utveckling kvar att göra och för att inte tala om de härliga människorna jag har runt mig. Men skulle min tid vara kommen så är det bara så, då är det meningen. Sorgligt skulle det vara.
Men jag skulle ha vetskap om att jag verkligen levt mitt liv nöjd vare sig det har varit både kämpigt och lyckligt.
Negativa händelser har för mig gett positiv utveckling.
Jag kan givetvis må dåligt som en zombie från och till, men må va så då, det ska vara så, för sedan kliver jag upp, ler och känner tacksamheten till livet och vad spännande det är.
Jag och Ingemar har pratat mycket om livsfrågor osv... och jag bara älskar den människan. Kunde inte träffat någon bättre. Vi kan ligga där i sängen och prata om våra funderingar, om det förflutna osv. Vi har så olika bakrunder, men för man oss samman kan man lära så mycket av varann.
Jag minns att innan jag träffade Ingemar så skrev jag ett mål i min dagbok hur jag ville att min nästa killa skulle vara... och tusan i mig så var det som att jag beskrivit Ingemar lite. jag ville ha en kille med en bakgrund som kanske varit jobbig eller negativ men gett en positiv utveckling. En jag kunde prata om allt med, som inte behövde dricka alkohol jämt, tog hand om sig själv, inte var för pedantisk men plockade upp efter sig, en som gillar att göra saker, hitta på saker, en som inte var blyg och osäker utan social, orädd, med liknande humor, gillade att aktivera och hålla igång sig men även njuta av att ta det lugnt med en massa godis och film nån gång, gillar barn, inte är rädd för att pröva nytt, kan tänka sig rida, gilla djur, tar till vara på livet och vågar följa sitt hjärta, Gillar människor och finns där för både sig själv och andra, någon som jag attraherades av både utseende mässigt och personmässigt och hade kanon sex med....
Allt stämde ju...
Minns att jag även beskrev Daniel innan jag träffade honom, då sökte jag trygghet bland annat och mycket mer.
Jag har märkt att när jag väl satt mina mål och skrivit ner dem så har de uppfyllts på ett eller annat sätt. Kanske inte alltid helt efter önskningen, men då har det varit ännu mer passande mig.
Jag önskade mig en gul mountainbike en gång och vann den på en serie jag ritat, jag önskade mig en filmkamera så jag kunde ge den till pappa och vann en på en töntig rebus från ginza, jag önskade mig en häst och kunde tack vare mor å far få köpa en för pengar de sparat på konto för mig, jag önskade mig en varghund och fick tillgång att vara fodervärd-men märkte då att det inte var nåt för mig, jag önskade att jag hade en dator och fick en av min bror, jag önskade mig vänner som var sanna och ärliga och har i stort sett bara såna runt-iallafall de närmsta(sen har jag givetvis bekanta oxå)...
Ja det är så mycket jag har önskat och fått... helt otroligt och ibland har det varit så detaljrikt oxå...
Så tacksam till livet är jag
och jag tror att man många gånger helt enkelt missar att ens önskningar faktiskt blir uppfyllda...
Dessutom tror jag att om man tänker väldigt negativt, ser sig som ett offer och tror att man bara blir straffad hela tiden.. så uppfylls även de önskningarna
Istället för att tänka i hinderbanor, ska man tänka på målet
Men visst är det svårt
De flesta och även jag ser det negativa mer ibland, jaha det var väl typiskt att det skulle hända mig, jag visste det...
Nä jag kommer fortsätta att drömma och följa det jag tror på. Det känns som om jag har vaknat upp och jag tänker inte missa chansen till att ta till vara på mitt liv och detta innebär även att våga göra misstag. Misstag är även det utvecklande och väldigt lärorikt för att inte tala om hur roligt man klan ha åt misstag sedan.
Kram och kärlek världen!
